Jag har haft svårt för hans skrik.
När ”Made Me Do It” kom ut tyckte jag att det var helt rätt att bandet bytt sångare. Nu har jag ändrat åsikt. Peter Dolving har en känsla i rösten få andra besitter.
Han gör precis vad han vill (och säger vad han vill. Han har hamnat i smeten i flera hårda internetdiskussioner) och bryr sig inte alls om hur ”det SKA låta”. Kudos!

Tyvärr tror jag inte världen är mogen för ”Unseen”. Jag har i alla fall svårt att ta den till mig.
Ena stunden älskar jag den, ibland förstår jag den inte alls.
För det mesta har jag tyckt bäst om de rakare spåren, som ”Never Better”, ”Unseen”, ”The City” och ”Them”. Men den låt jag kommit på mig att nynna på mest är den knäppa ”The Skull”.

I grunden är det riffbaserad rock-thrash vi bjuds på och vågar man bara lyssna på ”Unseen” lär man hitta minst en låt man tycker om. För här finns det något för alla!

http://listen.grooveshark.com/#/album/Unseen/5871142?src=5

Där har ni en länk för att lyssna på albumet online. Våga!

Betyg:
87%

Titta, jag testar en ny betygsättning!

Ja, vad säger man om en skiva man lyssnat så mycket på den senaste tiden?
Jag vet inte hur (andra) skivrecensenter arbetar, men normalt är det bra att i alla fall skrivit någonting redan efter första lyssningen. Sedan köra skivan några varv till och se om ens första åsikt är kvar, eller om man tycker bättre/sämre om skivan vid det senare tillfället.
Det har jag inte gjort. Jag har istället bara lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Och älskat vad jag hört. Enligt last.fm har jag gått igenom albumet minst 15 gånger.

Jag återupptäckte Katatonia genom denna skiva, med hjälp av WeRock och en artikel om HiFi där det står att Katatonia, till låten ”Onward Into Battle”, använt ett väldigt stort antal kanaler i inspelningen. Jag blev intresserad att höra hur det lät, hittade låten på YouTube, hittade resten av albumet bland relaterade klipp och vips, så var jag såld!

”Night Is The New Day” var inte min första Katatonia-platta, men det är ett band som (likt så otroligt många andra) började som ett dödsmetallband för att sedan ändra inriktning och ingen av de skivorna jag har med bandet är direkt jämförbara. Likt Tiamat har Katatonia dragit sig åt got-hållet (har Kalle Malmstedt sagt det så…) och låter nu ganska mycket som Opeth i deras softaste stunder. Vilket inte är negativt.
Sångaren, Jonas Renkse, är otroligt röstlik Mikael Åkerfeldt (Opeth), och eftersom jag håller Åkerfeldt som en av mina favoritsångare är ej heller det något negativt utlåtande.

Men hur låten musiken då? Ja, hur ska man förklara det?
Svepande, atmosfäriska ambienter och många lugna passager; svängiga trummor; skönsång. När de distade gitarrerna tittar in är det alltid på rätt ställe, och blytungt.
Blastbeats? Growling? Nej, det kan du glömma.
Detta är inte på något sätt brutalt (till skillnad från huvudmännens sidoband: Bloodbath), utan bara vackert.
Depressivt, hela tiden rörande, men jag väljer att höra det vackra i melodierna.

Jag har fått i uppdrag av Herman att lappa ihop en lista med tio metal-skivor han borde köpa.
Nu är ”Night Is The New Day” inte ren metal, men jag kan inte låta bli att rekommendera denna skiva jag så innerligt älskar.
Bara nio titlar kvar nu…

Våga lyssna du med!

Betyg: 8/8

Vi använder Hemnet för att sortera ut det vi är intresserade av.
Har någon något tips får ni dock gärna höra av er!

Angående musik så ser det just nu ut såhär på topp fem:

1. Katatonia ”Night Is The New Day”
2. Katatonia ”Night Is The New Day”
3. Katatonia ”Night Is The New Day”
4. Katatonia ”Night Is The New Day”
5. Katatonia ”Night Is The New Day”

Jag väntar på The Haunteds nya, ”Unseen”, och ser väldigt mycket fram emot den.
Men ovan nämna skiva är så otroligt stark att jag kan vänta, nästan hur länge som helst.
Håll utkik efter en recension på dessa sidor!

Bandet har spelat in en musikvideo till låten ”Day And Then The Shade”. Se den nedan:

Jag vill härmed önska alla en trevlig jul.
Hoppas vi ses snart!

/The Brink of Jane

Idag var det i alla fall Mattias-date, något av det trevligaste i världen, med Mattias och Mattias (och mig, Mattias).
Jag och Mattias träffades tidigt för att hämta ut Grisen-i-säcken-biobiljetter på Bio Roy, sedan hängde vi en stund på 7-eleven, Valand innan vi begav oss till Majorna, Masthugget, Stigbergstorget och där, Bengans.

Bengans

Eftersom Mattias verkade bli lite sen spenderade vi ganska lång tid i skivbackarna på den gamla biografen.
Trevligt, och lite extra givande idag när vi hade så mycket tid.
När Mattias hörde av sig och sade att han var i nära antågande begav vi oss till La Fortezza (?) för ”Stans bästa kebab”. Av Anders inne på Bengans hörde vi att den inte var alls speciellt bra, men vi kände oss ändå tvungna att testa själva (plus att Anders erkände att det var längesedan han åt kebab). Vi blev positivt överraskade/nöjda eller i alla fall mätta men ganska snart var det dags att återigen resa till Avenyn och Bio Roy.

Väl på plats behövde vi alla tre utnyttja faciliteterna och missade att hamna först i insläppet.
Men detta gjorde inte speciellt mycket då det knappt var 20 personer som hade slutit upp till detta underbara evenemang.

The Nightmare Before Christmas

Filmen som strax började spelas var ”The Nightmare Before Christmas”, vilken undertecknad inte hade sett, så en positiv överraskning där!
Riktigt kvalitativ rulle, och det är synd att inte fler dök upp.

Bra film, god(?) mat och trevligt umgänge i oömma kläder.
En bra måndag med andra ord.

Tack och hej, leverpastej.

Dessa två skivor är i stort sett den enda musik jag lyssnat på den senaste tiden.
En kort recension skulle enbart kunna säga ”Köp skivorna!”, men jag skall försöka gå in lite mer i detalj.

”The Showdown” är tredje plattan som samlar gudabenådade (Duke) Jörn Lande och Sir Russel Allen och musiken känns igen. Svenske gitarristen Magnus Karlsson (som i gruppen även traktar bas och keyboard) fortsätter på inslagen linje med otroligt lättlyssnad, pampig rock. Det är ofta nära symfoniskt, men gitarren är fortfarande i centrum och ljudbilden är fulländad.
Varje låt har sina klistriga melodier, men den låt jag kommit på mig själv att nynna på mest är ”Judgement Day”, vilken även förärats en video:

Där Allen-Lande-skivorna är trallvänliga och melodiösa är Star One istället tungt episka. Det är fortfarande melodiös hårdrock, fast med mer progressiva inslag, och känslan är helt annorlunda.
Där Magnus valt att framhäva gitarren har det Holländske musikgeniet och multiinstrumentalisten Anthony Arjen Lucassen ofta istället vävt en tät matta av synth/keyboard och bas.
Även i detta projekt framförs dock sången av inom branschen kända namn: Dan Swanö (känd från Edge of Sanity och 2000 andra band och projekt) har en förhållandevis liten roll, bredvid (igen) Sir Russel Allen (annars främst i Symphony X), Damian Wilson (från brittiska prog-metallarna Threshold) och med kvinnlig pipa, Floor Jansen (After Forever).

Den låt som satt sig mest från ”Victims…” är ”Earth That Was” för den har en otroligt kraftfull refräng (och introt luktar väldigt mycket ”Young Forever” från Jörns ”Out To Every Nation”), men Star One är låtar som hör ihop i ett albums större helhet.
Trots det uppmanar jag er ändå att lyssna på låten via klippet nedan, för detta får ni inte missa!

Mer?
Otroligt tung är också ”24 Hours”:

Audiofilen kommer säkert föredra Star One framför A-L, för den tyngre ljudväggens skull; AOR-fantasten gillar A-L bättre; 70-talsfanet väljer Star One för orglarna; 80-talisten gillar den rakare hårdrocken i A-L. Jag väljer inte bort någon av skivorna utan kommer att lyssna på båda om vartannat.

Allen – Lande ”The Showdown”

7/8

Star One ”Victims Of The Modern Age”

6,5/8

Stora, och glada nyheter!

Solemn Dawn, det klassiska Partilleianska metalbandet skall återförenas och återigen sprida ljus och mörker i världen.

Medlemmar genom åren:
Mattias Janebrink – sång, bas och foto
Jonas Hermansson – gitarr och nacksving
David Hermansson – trummor och TOTO

Det var längesedan denna powertrio träffades för att spela och skapa den musik vi alla kommit att älska, men nu är det snart alltså dags igen.

Det var Mattias som, bara igår, tog upp ämnet i ett mail till resten av bandet.
Jonas ringde upp några timmar senare och var inte bara med på tåget, utan stod redan och skyfflade in kol i pannan.
David är den mest musikaliskt aktiva av de tre, eftersom han fortfarande lirar sitt instrument av choice i band. Men han är också laddad för att bidra med sitt till denna supergrupp!

Och ni oroliga groupies behöver inte vara oroliga. Detta flera år långa uppehåll med Solemn Dawn kommer inte visa att metal-maskinen har rostat, utan likt en ost har väntan enbart fått gruppen att lukta mera! Eller, förädlats genom lagring kanske låter bättre…

Hur som!
Solemn Dawn-liket börjar röra på sig och när det bryter upp över markytan kan alla som väntat sluta skratta åt Solemn Dawn: On Ice.

Jag och två starka grabbar träffades utanför Avalon för att bege oss bort mot Storans parkering, där det skulle bjudas på stand-up vid halv åtta-tiden.
Mattiasx2+Anders fick dock ingen vidare placering vid scenen då Gestapo-vakten framför oss vägrade släppa in folk från vår klunga till det fullständigt öde (nja) området framför scenen.
Det vi såg, men mest hörde var dock väldigt roligt.
Gäster på Niklas Anderssons och Robert Larssons scen var, i ordning:
Soran Ismail
Stefan Odelberg
Peter Wahlbeck
Özz Nujen, och huvudnumret (för alla goa Göteborgare i vilket fall)
Peter Apelgren.

De fyra första bjöd på en något standardiserad stand-up (inte för att jag sett så mycket, och det betyder verkligen inte att det var dåligt) med gliringar åt politiker, Stockholmare, svenskar i allmänhet och invandrare.
Özz och Soran gjorde lite narr av sina egna rötter och det är väl okej. Lite annorlunda kändes det dock när Wahlbeck gjorde narr av invandrare, men det var väldigt roligt.
Alla fyra hade otroligt bra nummer och Odelberg gjorde t.o.m. något som han kallade för stand-up-magi. Han bjöd upp en tjej på scenen för ett korttrick och hans armar blev ormar och han hostade fram kortet som hon dragit. Behöver ni en tydligare förklaring får ni be om den tidigt, innan jag glömmer bort alla detaljer.

Bäst för kvällen var dock Kung Peter.
Han hade inte en vanlig stand-up-rutin utan drog helt enkelt en massa vitsar (och förklarade de sedan på sitt charmiga sätt). En serie vitsar om en mördarsnigel, en halv special från Åbygrillen ackompanjerad av en Pucko, två startkablar (i Burberry-rockar) som alla kom in på en bar vid olika tidpunkter. Det var säkert något mer där.
Sedan var det något där poängen (som han presenterat tidigare) var att tjädern bajsat en snubbe i skägget, eller rumpan, eller om det var gröt…
Kal och Åssbon blev kvitt, och det var INTE Peter som ollade Ken Wennelholms och Göran Rudbos munstycken på Storan då, för några år sedan.

Kung Peter

Har dock fått en kommentar från en, för kvällen, ej närvarande Mattias.
Han säger att det finns en kung av Göteborg, men det är inte Peter.

Annars händer det inte så mycket…

Nu har bilderna kommit upp på MarathonFoto.
Gå in på sidan och ange Goteborg Half Marathon 2010, Janebrink, 27224 för att se.
Framförallt har jag en väldigt koncentrerad min på bilden kallad ”71651002″:

TBoJ @ GöteborgsVarvet 2010

Ubuntu 10.10

Med hjälp av VirtualBox (OSE) har jag alldeles precis installerat en alpha-version av kommande Ubuntu 10.10 (siffrorna står för år.månad) som jag ämnar prova när jag har tid/känner för’t.
Det sägs att Canonical kommer att implementera mycket nytt i denna version och det skall bli kul att följa utvecklingen på egen hand.

Cheer_Up_Emo_Aang_by_Booter_Freak

Avatar: The Last Airbender. En av världens bästa och roligaste TV-serier som snart kommer som spelfilm i tre delar. Fast där var man tvungen att ta bort ”Avatar” ur titeln, på grund av en viss James Cameron.
M. Night Shyamalan regisserar i alla fall den första, som enligt IMdB kommer till Sverige 3 september i år.

Bilden kommer från http://booter-freak.deviantart.com/art/Cheer-Up-Emo-Aang-166041825.