Wuthering Heights - Salt

Wuthering Heights - Salt

Efter att jag skrivit av mig ”Time to be King” och ”Reptilian” så blev ”Salt” helt plötsligt mycket bättre.
Jag tyckte att den verkade lite oinspirerad och platt jämfört med ”Far From the Madding World” som kom 2004 (tack, CD-specialisten som spelade det albumet när jag var där och hälsade på för sex år sedan) och 2006 års ”The Shadow Cabinet”.
Men så var inte fallet.

Wuthering Heights har verkligen sin egen stil: progressiv power metal med inslag av irländsk folkmusik.
Huvudmannen Erik Ravn (ja, bandet är som sagt danskt) är en otroligt kompetent låtskrivare, tillika gitarrist, bassist, keyboardist och sångare (jag vet inte hur mycket annat än gitarr han verkligen spelar, men han är listad med alla dessa roller på Metal Archives), och han har gett mig många timmars audal (kom på det ordet precis. Ni förstår vad jag menar.) njutning.

Gitarrerna får mycket plats, men är verkligen inte dominerande. Ibland dränks nästan alla andra instrument av det otroligt rytmiska slamret från batterist Morten Gade Sørensen som väl vet hur man dubbeltrampar en låt framåt.
Tillsammans med grymt riffande, en del flöjtar och svenske Nils Patrik Johanssons (känd från Astral Doors, Lion’s Share och Space Odyssey) säregna sångstil blir det aldrig tråkigt. Bara baspassagerna i långa avslutningen, ”Lost at Sea”, sticker ut som något annat än en väldigt homogen blandning av olika stilar. Basslingorna känner jag dessutom igen från annat. Hmm…

”Salt” utvecklades alltså till något så mycket bättre än vad jag initialt ville tro, och med tanke på hur mycket jag nynnat på låtarna efter senaste lyssnings-sejouren kommer den säkert hålla ganska länge.

Jag vill inte jämföra bandets album mer med varandra, eftersom framförallt ”FFtMC” betyder väldigt mycket för mig. Jag försöker istället sätta ett helt individuellt betyg, trots att det är svårt att inte tänka på vad bandet gjort tidigare.
Men just nu vill jag ge

Wuthering Heights ”Salt”

7,5/8

Om de bara inte hade överdrivit ”Lost at Sea” och kanske t.o.m. skippat ”Water of Life” helt så hade detta kunnat bli en fullpoängare.
Men ”Salt” är fortfarande en skiva väl värd att köpa.

Wuthering Heights MySpace

Wuthering Heights MySpace

Keep of Kalessin - Reptilian

Keep of Kalessin - Reptilian

Ja, Keep of Kalessin riskerade alltså sin karriär som band genom att ställa upp i Norges melodifestival, Melodi Grand Prix.
De fick en del spe från aktörer i genren (black metal) där man – i alla fall om det varit för tiotalet år sedan – antingen var true eller död.

Extremt, javisst. Men Norges black metal-scen har en del skandaler bakom sig och det lär krävas en hel del att göra denna sorts musik ”folklig”.

Keep of Kalessin släppte två skivor 1997 och 1999, som var allt annat än proffsiga (de lät väl i och för sig som klassisk black metal ska göra, så gillar man det får man gärna leta upp dem) och sedan var det tyst ganska länge.
Jag upptäckte bandet av en slump strax innan ”Armada” släpptes, 2006. Jag fick ett spam-mail från något/någon underground metalzine/bolag/distributör/återförsäljare som hyllade Keep of Kalessin och deras banbrytande sound. För en gångs skull följde jag länken och fick där höra ”Crown of the Kings”.

Pang, bom – en skiva till i samlingen.

Det moderna Keep of Kalessin står för otroligt stilren black metal med (faktiskt) ett ganska eget sound.
Man får väsande gitarrer, klickande bastrummor och en del körer och keyboardslingor. Blastbeats och growling. Grind och distade gitarrplock. Stundom i maxtempo (vilket självklart är häftigast), ibland i midtempo (med riktigt skönt groove) och lite mer sällan som långsamma ljudmattor med mer dominerande keyboard.

Bäst (just nu) är öppningsspåret ”Dragon Iconography” och snabba ”The Divine Land”.
Skivan innehåller ”bara” åtta låtar, men vi får ändå närmare timmen med underbart stämningsfull musik för pengarna och med tanke på kvalitén borde det inte vara några tveksamheter och du redan gillar genren.

Några smakprov finns självklart på MySpace.

Det som drar ner betyget på detta, bandets bästa släpp, är ändringen de gjort i ”The Dragontower”.
Schlagerversionen var klockren och hade passat väldigt bra i albumet. Nu ville de väl inte ha med så korta låtar utan fyllde helt sonika ut den med ett solo. Helt okej, om det inte varit för att gitarrsolot låter som om jag försökt improvisera fram det.
Det är disharmoniskt (på fel sätt), otydligt, tråkigt, platt och orytmiskt och förstör helheltsintrycket.
En anekdot är att låten faktiskt påminner lite om In Flames ”Only for the Weak”, vilken är en anti-favorit för mig.

Suck. Så nära, men ändå inte hela vägen fram.
Jag kan tänka mig att vi faktiskt kommer att få se en åtta (av tio) hos Global Domination i nästa Audio Autopsy nästa tisdag, där ”Reptilian” borde vara med. De är annars kända för att vara ganska hårda (med betygen).

Keep of Kalessin ”Reptilian”

7,5/8

Masterplan - Time to be King

Masterplan - Time to be King

Som jag sade i mitt förra inlägg, har jag sett fram emot denna skiva ett tag. För att sedan glömma av den lagom till release. Men jag kollade kommande på CDON, och lade en beställning på den när jag såg den där.

Jag drar mig till minnes att anledningen till att Jörn hoppade av efter andra skivan, kallades ”musikaliska meningsskiljaktigheter”. Så heter det alltid. I detta fallet tror jag det handlade om att Jörn vantrivdes med den trallvänliga Helloween-power metal som bandet, i alla fall till delar, stod för. Samtidigt sade gitarrist/grundare/huvudsaklige låtskrivare Roland att han älskade att höra Jörns röst till de låtarna.

Vi höll med, men Jörn hoppade av, och in kom Mike DiMeo och deltog på plattan ”MKII”. Det var inget mästerverk, men verkligen inte en dålig skiva.
Glada var vi fans därför över kunggörelsen att Jörn var tillbaka i bandet. Men även Uli Kusch, trummisen, var ju borta på skiva tre.
En trummis går väl ganska lätt att ersätta, men i detta fall var det lite svårare. Då Uli faktiskt även är en låtskrivare, och en ruskigt säker trummis. Ersättaren för honom, Mike Terrana, gör dock ett fullgott jobb och har på denna skiva en liknande spelstil som Kusch hade på bandets första två skivor.

Men vad har då hänt med musiken?
Jo, Jörn bör trivas. För nu kan jag inte låta bli att tänka på hans soloskivor och Magnus Karlssons ”Allen / Lande”-projekt.
Det är mångt mer rockigt och dystert och mindre tralligt, om man verkligen har kunnat beskylla Masterplan för att vara det.

Melodierna känns igen men detta är exceptionellt framfört och lagom tekniskt, med många stämmor mellan bas, gitarr och keyboard. Roland har t.o.m. tagit sig friheten att återanvända introriffet från ”Crawling from Hell” till ”Blue Europa”, som handlar om andra världskriget (låttext). Men det funkar otroligt bra och ljudet på ”Time to be King” är tydligt starkare än debuten från 2003.
När det passar, så vågar de även sänka tempot och med ett enkelt komp låta Jörn föra låten framåt med härliga släpande textrader.
Och på tal om självplagiat: är inte sången i introt på ”Under the Moon” väldigt likt detsamma på Jörns ”When Angel Wings Were White”?!

Det har varit mycket Jörn hittills. Men det går inte att komma ifrån att hans röst sätter en väldigt stor prägel på musiken, och är en viktig del i just Masterplans sound.

bandets MySpace ligger just nu enbart en låt från ”Time to be King” ute, ”Far from the End of the World”, och det är en av de bättre. Men gillar du den borde du gilla hela albumet.
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Efter många vändor i lurarna kan jag inte påstå att det är bandets bästa skiva, som för mig är ”Aeronautics”, men den växer hela tiden och kommer säkert bli ännu lite bättre.

Masterplan ”Time to be King” (2010)

7/8

Nej, när man som jag sitter med Ubuntu (10.04) så ska det inte vara värst farligt med virus.
Surfa säkert gör man ju ändå!

Men idag gick jag in på en sida för att söka efter ett paket som skall ha skickats från Kina.
Jag har nämligen köpt ett MicroSDHC 32GB därifrån via eBay.

Vad som hände efter att jag klistrat in kollinumret var att en ”Security Alert”-sida kom upp och började söka efter virus på min stackars dator. Det visade sig att jag hade ett flertal, och paniken var ett faktum. Inte.

Hur kan Windows Security starta på min dator?

Virus alert?

Virus alert?

Lösenordsskyddad: [BG]

Bilder, Film, Ladda ner Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Mar 182010

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Jag har laddat upp bilder från At the Gates avskedsspelning den 5 september, 2008 i mitt fotoalbum.

Spana in det här:
http://bilder.tboj.se/#6.0

Världens bästa At the Gates var ju som bekant på Bengans i fredags.

De firade något slags avslut som band med ett släpp av en DVD-box med dokumentär, livespelning och andra klipp samlade på tre skivor.

Har kikat lite på dokumentären, och det var kul att se så många ”kändisar” som kommit från Hovås/Billdal.

Ett skatt i svensk musik, och metal över huvud taget.

Ett par anekdoter från signeringen:

  • Jag hörde att någon framför mig i kön gratulerade Jonas på födelsedagen. När jag kom fram frågade jag om det stämde att han fyllde år. ”Ja”, sade han och jag gratulerade och tog i hand. Gitarrist Martin stämde in lite ”ja, just det!”. Men jag tror inte någon gratulerade Anders… De är tvillingar, för er som inte visste det.
  • Martin satt först och han fick inte signera min ”The Red…” och när jag kom till Anders som satt sist frågade han mig om Martin missat skriva. Jag sade att jag dissade honom (han, Martin, accepterade detta eftersom han inte spelade på skivan). Anders sade: ”Ja, han är ju inte någon bra gitarrist ändå.”
    Martin hörde detta och svarade: ”Har ni inte fattat det förrän nu?!”
I kön

Såhär förväntansfulla var vi i kön

At the Gates

Såhär ser bandet ut utan trummis

Hos Bamboo

Efteråt gick vi och åt. Det var såhär gott!

Igår var vi på fest hos Per.
Det roliga var att Per inte visste om det. En överraskningsfest!

Han ramlade nästan i hallen när vi skrek ”GRATTIS” och var tvungen att hämta andan en stund innan alla kunde hälsa ordentligt.

Det blev en rolig kväll med gamla vänner, god mat, nyare vänner och lite drick.

Idag så blev jag väckt av att grannarna under hade på sin TV med helt makalös hög volym.
Vilket fick mig att tänka lite på:

Men de sänkte när jag gick ner och knackade på så vi kunde äta frukost till ”Alla Älskar Raymond”.

Idag har jag även tränat och åkt en stannande spårvagn.

Nu har Sandra precis åkt in till stan för att träffa en kompis och lämnat mig här ensam med lite disk och annat hushållsarbete…

Soffan

Könsång

Könsång

Kram

Kram

Har tränat ganska mycket de senaste dagarna, förutom idag – om man inte räknar jobbet.
Det känns faktiskt som att det gör skillnad och det är trevligt. Jag tror att min rygg kommer må mycket bättre om jag orkar hålla upp denna regelbundenhet i träningen.
Dock har jag problem med höger häl, så den vanliga innebandyn har jag inte kunnat utöva.

Andra nyheter är att Nox Vorago fick en wildcard-plats och gick alltså vidare, men det kanske ni redan läst i kommentarerna…?

Jag har öppnat ett konto på Avanza Bank för jag har tänkt försöka kolla lite på aktier och de skulle enligt en del källor vara en bra mäklare. Återkommer när första miljonen är inne!

Och tittar ni till höger så bör ni se det senaste tillskottet här på sidan. En länk till mitt bildalbum, som varit gömt här den sista tiden.

Hoppas allt är bra med er!

Inget resultat någonstans ännu, vad jag kan hitta.

Istället bjuder jag nu på en fin bild som lite illustrerar vårt samhälle av idag:

Cold poo

Instead of shit say poo ... This poo is cold.

Precis innan pressläggning hade Emergenza uppdaterat sin hemsida:

GBG inledande #4:
108 – Permanently Nameless
100 – Robins & The Highrollers
082 – Woodnote
079 – El Poncho

071 – Nox Vorago
057 – Deals Death
057 – Boa
056 – The Gloria Story
052 – Saturday Nights Strike
049 – The Grand New Wrong
030 – Pleasure Paradise

Skit också.

© 2011 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha