Musik har varit mitt största intresse i över tio år. Under denna tid har jag gjort många musikrelaterade listor. Jag har funderat på all-star teams inom melodisk dödsmetall, jag har listat mina favoritbasister och rangordnat Entombeds skivomslag. Jag har vid två (och en halv) tillfällen (Länk 1, Länk 2, Länk 3) presenterat vad som skulle vara topp fem-listor över mina favoritalbum, bara för att inse att det är oroligt svårt att bara nämna fem. En sak är dock säker: när Mercenary släpper nytt, då måste jag möblera om i toppen igen. Deras tre senaste alster, ”11 Dreams”, ”The Hours That Remain” och ”Architect Of Lies” är alla där uppe, och med ”Metamorphosis” fortsätter nu framgångssagan.
Inget annat band träffar mig så precist som denna danska (numera) kvartett. Trots betydande manfall (en sångare, en keyboardist och en trummis) från förra skivan låter de precis som jag hoppades, och har vant mig vid. Det är lite mer growling nu, eftersom rensångaren var en av de som gick, men René Pedersen steg fram (likt Mikkel gjorde när Kral slutade, fast tvärtom) och levererar skönsång som nära överglänser alla tidigare vokalistinsatser bandet presenterat genom åren.
Nya trummisen, Morten Løwe Sørensen, bidrar med bandets första ordentliga blastbeats och i episka ”In A River Of Madness” välkomnar jag även lite black metal in i mixen, som annars är en numera omsorgsfull kompott av (melodiös) death och thrash metal med popinfluenser.
”Metamorphosis” och första låten ”Through The Eyes Of The Devil” (vilket även är namnet på sångaren Renés blogg) börjar på vanligt vis försiktigt med lite elektroniskt plink i ungefär tio sekunder innan historiens bästa trio låtar ger mig gåshud. Nämnda ”Through The Eyes Of The Devil” tillsammans med ”The Follower” och ”In A River Of Madness” är en så fruktansvärt stark ingång på skivan att resten av låtarna bara flyger med av bara farten. ”Memoria” är otroligt stämningsfull och första riktigt softa låten, ”Velvet Lies” ger en skön andningspaus. ”In Bloodred Shades” drar sedan igång riff-verkstaden igen; ”Shades Of Grey” är lite softare, men med underskön refräng; ”On The Edge Of Sanity” är ett härligt tempo-monster och avslutande ”The Black Brigade” är en hyllning till fansen (kallade Black Brigaders) och en kraftfull avslutning på en skiva jag utan tvekan kommer att ta med mig till en öde ö.
Jag vet inte om jag vågar sätta betyg, för jag är alltid så jävla snäll. Jag fastnar i en skiva, skriver en recension, men efter ett tag så är det bara inte lika häftigt längre. Wuthering Heights ”Salt” kanske inte borde fått så högt betyg som jag gav den. Men det var så jag kände då, och om jag då skall vara konsekvent finns det just nu inget annat än
8/8
.
Följ mig på Twitter 