Tack vare MetalSucks har jag nu tappat all ambition att spela musik.
Jag har två armar, men kommer aldrig kunna lira såhär:
Länk till inlägget som raserade mina drömmar: http://www.metalsucks.net/2010/11/22/a-one-armed-bassist-fo-reals/
Det finns tydligen fler videos av killen, men jag vågar inte titta…
Dessa två skivor är i stort sett den enda musik jag lyssnat på den senaste tiden.
En kort recension skulle enbart kunna säga ”Köp skivorna!”, men jag skall försöka gå in lite mer i detalj.
”The Showdown” är tredje plattan som samlar gudabenådade (Duke) Jörn Lande och Sir Russel Allen och musiken känns igen. Svenske gitarristen Magnus Karlsson (som i gruppen även traktar bas och keyboard) fortsätter på inslagen linje med otroligt lättlyssnad, pampig rock. Det är ofta nära symfoniskt, men gitarren är fortfarande i centrum och ljudbilden är fulländad.
Varje låt har sina klistriga melodier, men den låt jag kommit på mig själv att nynna på mest är ”Judgement Day”, vilken även förärats en video:
Där Allen-Lande-skivorna är trallvänliga och melodiösa är Star One istället tungt episka. Det är fortfarande melodiös hårdrock, fast med mer progressiva inslag, och känslan är helt annorlunda.
Där Magnus valt att framhäva gitarren har det Holländske musikgeniet och multiinstrumentalisten Anthony Arjen Lucassen ofta istället vävt en tät matta av synth/keyboard och bas.
Även i detta projekt framförs dock sången av inom branschen kända namn: Dan Swanö (känd från Edge of Sanity och 2000 andra band och projekt) har en förhållandevis liten roll, bredvid (igen) Sir Russel Allen (annars främst i Symphony X), Damian Wilson (från brittiska prog-metallarna Threshold) och med kvinnlig pipa, Floor Jansen (After Forever).
Den låt som satt sig mest från ”Victims…” är ”Earth That Was” för den har en otroligt kraftfull refräng (och introt luktar väldigt mycket ”Young Forever” från Jörns ”Out To Every Nation”), men Star One är låtar som hör ihop i ett albums större helhet.
Trots det uppmanar jag er ändå att lyssna på låten via klippet nedan, för detta får ni inte missa!
Mer?
Otroligt tung är också ”24 Hours”:
Audiofilen kommer säkert föredra Star One framför A-L, för den tyngre ljudväggens skull; AOR-fantasten gillar A-L bättre; 70-talsfanet väljer Star One för orglarna; 80-talisten gillar den rakare hårdrocken i A-L. Jag väljer inte bort någon av skivorna utan kommer att lyssna på båda om vartannat.
Allen – Lande ”The Showdown”
Star One ”Victims Of The Modern Age”
Här är ett klipp som jag filmade under spelningen.
Anledningen till att jag inte spelade in hela ”Final Resistance” var att batteriet började larma för låg nivå, och jag ville ha kvar lite kraft ifall det hände något annat häftigt.
Här är ett annat klipp, från allsångslåten ”Misery’s Crown” lånat från Framednoise via Loudfarmer:
I söndags var det så dags.
Göteborgs stoltheter äntrade scenen efter deras hittills största turné. Spelningen i söndags i Göteborg var den sista av ca 130 stycken detta året runt om i världen.
Jag köpte min biljett redan i maj och har således väntat ganska länge på detta. Kanske för länge, för jag kände mig inte helt laddad innan jag åkte in till stan på kvällen; men det kan också berott på det faktum att det var söndag och kallt ute och en kväll i soffan hade varit alternativet.
Jag började i alla fall med en resa till Polhemsplatsen och besökte Linus och hans syrra som båda skulle med på kvällens nacksving. Lite förfest i chiliketchupland.
Vi anlände till ”anrika” Trädgårn när första förbandet, Marionette, var i full gång. Jonas och Najkliis var redan på plats och vi möttes upp vid baren för några kalla.
När Avatar (fuck James Cameron) gick på bytte vi barhäng till insidan av konserthallen.
Bra röj och trevligt mellansnack med positiv respons borde göra ungdomarna i bandet nöjda.
Fram tills slutet av Avatar hade jag träffat en del gamla kändisar. Det var kul att se Rikard och Erik B igen. Kalle var såklart på plats, med arbete att sköta, och jag fick även hälsat på min namne Lindeblad. Kärngänget, far och son Bergman var också där, liksom Magnus kompis.
Vid halv tio-tiden var det dock dags att helt koncentrera sig på musiken. Efter ett par låtar gick jag, Linus och Björkman fram till mitten och njöt.
Det var otroligt roligt att höra ”The Gallery” (låten) men framförallt ”ThereIn”, vilka, tillsammans med klassiska ”Punish My Heaven”, stod för det gamla DT.
Från ”Haven” hörde vi titelspåret och ”The Wonders At Your Feet”. Från ”Damage Done”: titelspåret och ”Monochromatic Stains”, samt som första extranummer: ”Final Resistance”.
Från de nyare skivorna hörde vi en hel del skönt brutala melodier där jag bäst gillade ”Lost To Apathy”, ”Focus Shift” och ”Shadow In Our Blood”.
Scenen hade en stor projektorduk i bakkant, vilken visade animationer i takt till låtarna. Till nämnda ”Mono…” och ”Shadow…” spelades de musikvideor som gjorts.
Onödigaste låten för kvällen var långsamma ”Iridium” som inte riktigt gick hem trots dess tyngd.
Jag saknade ”Arkhangelsk” och resten av ”Projector” men annars var det helt okej låtval för kvällen.
Och trots att bandet erkände sig själva lite slitna efter en lång turné var de fortfarande på topp och levererade återigen en superspelning. Jag har aldrig sett DT dåliga.
Kärleken mellan Göteborg och Dark Tranquillity är stark och ömsesidig.
Sämre söndag kan man ha.
Stora, och glada nyheter!
Solemn Dawn, det klassiska Partilleianska metalbandet skall återförenas och återigen sprida ljus och mörker i världen.
Medlemmar genom åren:
Mattias Janebrink – sång, bas och foto
Jonas Hermansson – gitarr och nacksving
David Hermansson – trummor och TOTO
Det var längesedan denna powertrio träffades för att spela och skapa den musik vi alla kommit att älska, men nu är det snart alltså dags igen.
Det var Mattias som, bara igår, tog upp ämnet i ett mail till resten av bandet.
Jonas ringde upp några timmar senare och var inte bara med på tåget, utan stod redan och skyfflade in kol i pannan.
David är den mest musikaliskt aktiva av de tre, eftersom han fortfarande lirar sitt instrument av choice i band. Men han är också laddad för att bidra med sitt till denna supergrupp!
Och ni oroliga groupies behöver inte vara oroliga. Detta flera år långa uppehåll med Solemn Dawn kommer inte visa att metal-maskinen har rostat, utan likt en ost har väntan enbart fått gruppen att lukta mera! Eller, förädlats genom lagring kanske låter bättre…
Hur som!
Solemn Dawn-liket börjar röra på sig och när det bryter upp över markytan kan alla som väntat sluta skratta åt Solemn Dawn: On Ice.
Lanfear - Zero Poems
Jag har ganska många CD-skivor.
Med så många CD-skivor följer också ett stort ansvar.
Jag har nyligen rippat om alla skivorna (nästan) i nytt format, och efter ett tag kom jag på att jag vill ha med deras respektive ”albumart”.
Så nu sitter jag här, dag ut och dag in och söker på Google efter omslag med bra kvalitet till alla mina skivor.
Metal Archives har självklart varit till stor hjälp, där jag ju har mina skivor i en lista och de flesta bilderna är helt okej. Men det blir ändå en hel del klickande fram och tillbaka, och det skall bli skönt när detta arbete är avslutat.
En av anledningarna till att jag sparar bilder till skivorna är att uppspelningen i mobilen skall bli snyggare och det går lite snabbare att känna igen skivorna när man ser omslagen.
MixZing använder jag nu förresten.
Dock har min kära dator nyligen börjat strula.
Framförallt är pekplattan irriterande där ibland de simplaste rörelser blir problematiska. För, trots att jag håller inne musknappen tror datorn att jag släppt bara för att jag lyft fingret från plattan. Inte roligt när man flyttar filer och mappar.
Det var länge sedan jag gjorde en blandskiva men igår var det dags igen.
Mitt digitala musikbibliotek är något decimerat för stunden då jag håller på och rippar om alla mina skivor, men jag fick med några gamla klassiker ihop med några återupptäckta guldkorn.
I ”High Fidelity” av Nick Hornby berättar huvudkaraktären om vissa regler för hur ett blandband skall göras. Jag hade gärna tagit del av ett komplett ramverk i detta ämne, men jag är väldigt nöjd med gårdagens resultat.
Nu får man bara hoppas att mina rippade .ogg-filer håller tillräcklig kvalitet för att spelas högt, och att mottagaren har tid att göra det.
Det är roligt med Britt, för hon är väldigt öppensinnad när det kommer till musik så jag behöver inte välja ut de mjäkigaste spåren från ett album utan blir lite friare att välja precis det jag vill ha.
Tyvärr kom jag på att minst en låt här jag nog använt på en tidigare blandskiva till henne.
Såhär ser låtlistan ut, och jag hoppas Britt inte läser detta innan jag hunnit lämna över skivan (men grattis i så fall):
| Nr | Titel | Artist | Längd |
| 01 | Never Again | Nocturnal Rites | 03:19 |
| 02 | The Fourth Legacy | Kamelot | 04:55 |
| 03 | On Embered Fields Adust | Solution .45 | 03:36 |
| 04 | Next Closed Door | Engel | 03:14 |
| 05 | Hollow | Essence Of Sorrow | 04:22 |
| 06 | Imaginary | Evanescence | 04:17 |
| 07 | Rock & Roll Heroes | Impellitteri | 04:39 |
| 08 | Northwind | Falconer | 04:15 |
| 09 | The Divine Land | Keep Of Kalessin | 06:47 |
| 10 | World Through My Fateless Eyes | Lost Horizon | 05:08 |
| 11 | Crimson Rider | Masterplan | 03:59 |
| 12 | Embrace The Nothing | Mercenary | 04:50 |
| 13 | Lords Of Pain | Mystic Prophecy | 04:30 |
| 14 | The Desperate Poet | Wuthering Heights | 06:28 |
| 15 | The Unchosen One | Dream Evil | 03:37 |
| 16 | Nightfall Overture | Nightingale | 07:24 |
| 17 | Arkhangelsk | Dark Tranquillity | 03:56 |
Jag missade litegrann, men de verkade ändå tycka skivan håller ganska hög kvalitet.
Jag trodde ju att den skulle nå 8 hos GD.
Keep Of Kalessin: Reptilian
7.2/10
Lord K: The Norwegian Eurovision participants (or, wait… did they qualify?) return with “Reptilian”. Funny thing is that the (perhaps) Eurovision entry (“The dragon tower”) is the highlight of the album, not meaning that any of the other material is bad – coz it certainly isn’t. KOK’s a talented band without a doubt, and their somewhat black metal influenced music is a treat for anyone into well-composed material with impressive musicianship. They are not very tr00 though. 7
Kampfar: Keep Of Kalessin aren’t very necro, after all they tried to qualify for the awfulness known as Eurovision, but this doesn’t stop me from enjoying “Reptilian” quite fucking hard. Extreme-metal light at its best this. 8
The Duff: There are parts of “Reptilian” that send me over the edge, but the ideas these develop into sometimes fail me which is a real shame – I haven’t heard metal this captivating from many, and yet most of it isn’t even close to traditional black metal as I originally thought the band coined. It’s fresh, real addictive material that is honest, technical and just plain headbang-worthy. Some stale sections do kick in every once in a while, reminding me of run-of-the-mill melodeath/deathcore or whatever the fuck derivative sub-genre you can think of, but Keep of Kalessin may have won themselves a purchase for how eclectic and ingraining their music is. 8
Trauma: I thought this band was gonna be some power metal/folk metal. I was completely wrong and completely surprised. Quality black/whatever done with enviable energy. 7
CadenZ: Thrashened black metal, expertly crafted. Though the difference isn’t all that big, there’s more musicianship than soul on “Reptilian”, and that equation bodes not well in any genre, and especially not in BM. Still a very nice effort, and it might be a grower. 7
JD Provorse (guest): When they are being a thrash band, they make me want to bang my head like a madman. When they are being a black metal band, they are just thoroughly average. Extra nerd points for the band name, though. 6
http://www.globaldomination.se/autopsy/audio-autopsy-july-2010
En snabb koll på AppBrain visade att jag hade missat en del stora spelare att testa.
Här kommer en snabb genomgång av ytterligare fem musikapplikationer för Android.
Men betänk, att nu listar jag alla testdeltagare. I mitt förra inlägg nämnde jag bara toppkandidaterna.
Om ni är som mig bör ni alltså undvika dessa musikspelare till Android.
Följ mig på Twitter