Recension: The Haunted ”Unseen”

Bilder, Blogg, Musik, Recensioner 3 Responses »

Apr 102011

The Haunted - Unseen Arvet efter At The Gates är inte alls lika skönjbart längre, The Haunted är sig själva och inga andra.
Från första plattan har man stadigt sänkt tempot, och nya ”Unseen” är bandets softaste släpp hittills.
De flesta av riffen på denna hypade/hajpade skiva hade lätt passat in även på de första två albumen (den självbetitlade debuten, och Grammisvinnande ”Made Me Do It”), så det står klart: musikaliskt är detta batterist Per Möller Jensens skiva.
En annan viktig tonsättare är dock, bandets största profil, sångare Peter Dolving.

Jag har haft svårt för hans skrik.
När ”Made Me Do It” kom ut tyckte jag att det var helt rätt att bandet bytt sångare. Nu har jag ändrat åsikt. Peter Dolving har en känsla i rösten få andra besitter.
Han gör precis vad han vill (och säger vad han vill. Han har hamnat i smeten i flera hårda internetdiskussioner) och bryr sig inte alls om hur ”det SKA låta”. Kudos!

Tyvärr tror jag inte världen är mogen för ”Unseen”. Jag har i alla fall svårt att ta den till mig.
Ena stunden älskar jag den, ibland förstår jag den inte alls.
För det mesta har jag tyckt bäst om de rakare spåren, som ”Never Better”, ”Unseen”, ”The City” och ”Them”. Men den låt jag kommit på mig att nynna på mest är den knäppa ”The Skull”.

I grunden är det riffbaserad rock-thrash vi bjuds på och vågar man bara lyssna på ”Unseen” lär man hitta minst en låt man tycker om. För här finns det något för alla!

http://listen.grooveshark.com/#/album/Unseen/5871142?src=5

Där har ni en länk för att lyssna på albumet online. Våga!

Betyg:
87%

Titta, jag testar en ny betygsättning!

Betygsättning

Blogg, Musik, Recensioner No Responses »

Apr 092011

Jag har lite funderingar kring hur jag skall sätta betyg när jag recenserar musik (om jag kommer fortsätta, vilket jag vill!).

Som det ser ut nu använder jag en skala från 1 till 8 (eller är det 0-8? Jag har aldrig använt nollan), med halvsteg. Detta ger egentligen alltså ett utfall mellan 1 och 16.
Är detta rättvisande?

Jag har vid ett flertal tillfället satt 8/8 i betyg för en skiva. Kolla bland mina recensioner.
Betyder det att den skivan är perfekt? Nej, det gör det faktiskt inte.
Med en skala mellan 0-100% skulle man komma närmare sanningen. Och tittar man vad min näst högsta poäng blir i procent (7,5/8 alt. 15/16) får man ca 94%. Och en åtta blir egentligen mellan 31/32 (ca 97%) och 100%, om man använder normala avrundningsregler.

GP använder en skala mellan 0-5. Differensen mellan de två högsta betygen (fyra fyrar, respektive fem fyrar) är 20 procentenheter. Tänk på det! En femma kan alltså betyda allt mellan 90-100% om man utgår från att 89% avrundas nedåt.

Vidare är kanske inte ett allmänt slutbetyg helt rättvisande alla gånger.
På Global Domination sätter de poäng på varje instrument för sig, på skivorna som väljs in i kategorin ”Class6(66)” (=classics). Utöver musiken sätter de här även betyg på låtskrivning, produktion, låttexter, omslag, booklet och logga. Allt detta med en skala mellan 1/10 (där ettan sägs betyda ungefär: ”virveltrumman på [Metallica's] ‘St. Anger’”). Men även om det högsta betyget som sätts på varje del är en nia, kan slutbetyget bli 10 (”Global Domination. Penis. Touchdown.”).

Jag har funderat på att göra en liknande grej, men att ge mina kategorier betyg mellan 0-100% för att göra det tydligare. Problemet är bara att säga vad som bör hamna var, och vilka kategorier jag bör använda…

Recension: Katatonia ”Night Is The New Day”

Bilder, Blogg, Musik, Recensioner 1 Response »

Apr 062011

Katatonia - Night Is The New Day Wow.

Ja, vad säger man om en skiva man lyssnat så mycket på den senaste tiden?
Jag vet inte hur (andra) skivrecensenter arbetar, men normalt är det bra att i alla fall skrivit någonting redan efter första lyssningen. Sedan köra skivan några varv till och se om ens första åsikt är kvar, eller om man tycker bättre/sämre om skivan vid det senare tillfället.
Det har jag inte gjort. Jag har istället bara lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Och älskat vad jag hört. Enligt last.fm har jag gått igenom albumet minst 15 gånger.

Jag återupptäckte Katatonia genom denna skiva, med hjälp av WeRock och en artikel om HiFi där det står att Katatonia, till låten ”Onward Into Battle”, använt ett väldigt stort antal kanaler i inspelningen. Jag blev intresserad att höra hur det lät, hittade låten på YouTube, hittade resten av albumet bland relaterade klipp och vips, så var jag såld!

”Night Is The New Day” var inte min första Katatonia-platta, men det är ett band som (likt så otroligt många andra) började som ett dödsmetallband för att sedan ändra inriktning och ingen av de skivorna jag har med bandet är direkt jämförbara. Likt Tiamat har Katatonia dragit sig åt got-hållet (har Kalle Malmstedt sagt det så…) och låter nu ganska mycket som Opeth i deras softaste stunder. Vilket inte är negativt.
Sångaren, Jonas Renkse, är otroligt röstlik Mikael Åkerfeldt (Opeth), och eftersom jag håller Åkerfeldt som en av mina favoritsångare är ej heller det något negativt utlåtande.

Men hur låten musiken då? Ja, hur ska man förklara det?
Svepande, atmosfäriska ambienter och många lugna passager; svängiga trummor; skönsång. När de distade gitarrerna tittar in är det alltid på rätt ställe, och blytungt.
Blastbeats? Growling? Nej, det kan du glömma.
Detta är inte på något sätt brutalt (till skillnad från huvudmännens sidoband: Bloodbath), utan bara vackert.
Depressivt, hela tiden rörande, men jag väljer att höra det vackra i melodierna.

Jag har fått i uppdrag av Herman att lappa ihop en lista med tio metal-skivor han borde köpa.
Nu är ”Night Is The New Day” inte ren metal, men jag kan inte låta bli att rekommendera denna skiva jag så innerligt älskar.
Bara nio titlar kvar nu…

Våga lyssna du med!

Betyg: 8/8

Recension: Mercenary ”Metamorphosis”

Blogg, Musik, Recensioner 2 Responses »

Feb 262011

Mercenary - Metamorphosis Musik har varit mitt största intresse i över tio år. Under denna tid har jag gjort många musikrelaterade listor. Jag har funderat på all-star teams inom melodisk dödsmetall, jag har listat mina favoritbasister och rangordnat Entombeds skivomslag. Jag har vid två (och en halv) tillfällen (Länk 1, Länk 2, Länk 3) presenterat vad som skulle vara topp fem-listor över mina favoritalbum, bara för att inse att det är oroligt svårt att bara nämna fem. En sak är dock säker: när Mercenary släpper nytt, då måste jag möblera om i toppen igen. Deras tre senaste alster, ”11 Dreams”, ”The Hours That Remain” och ”Architect Of Lies” är alla där uppe, och med ”Metamorphosis” fortsätter nu framgångssagan.

Inget annat band träffar mig så precist som denna danska (numera) kvartett. Trots betydande manfall (en sångare, en keyboardist och en trummis) från förra skivan låter de precis som jag hoppades, och har vant mig vid. Det är lite mer growling nu, eftersom rensångaren var en av de som gick, men René Pedersen steg fram (likt Mikkel gjorde när Kral slutade, fast tvärtom) och levererar skönsång som nära överglänser alla tidigare vokalistinsatser bandet presenterat genom åren.
Nya trummisen, Morten Løwe Sørensen, bidrar med bandets första ordentliga blastbeats och i episka ”In A River Of Madness” välkomnar jag även lite black metal in i mixen, som annars är en numera omsorgsfull kompott av (melodiös) death och thrash metal med popinfluenser.

”Metamorphosis” och första låten ”Through The Eyes Of The Devil” (vilket även är namnet på sångaren Renés blogg) börjar på vanligt vis försiktigt med lite elektroniskt plink i ungefär tio sekunder innan historiens bästa trio låtar ger mig gåshud. Nämnda ”Through The Eyes Of The Devil” tillsammans med ”The Follower” och ”In A River Of Madness” är en så fruktansvärt stark ingång på skivan att resten av låtarna bara flyger med av bara farten. ”Memoria” är otroligt stämningsfull och första riktigt softa låten, ”Velvet Lies” ger en skön andningspaus. ”In Bloodred Shades” drar sedan igång riff-verkstaden igen; ”Shades Of Grey” är lite softare, men med underskön refräng; ”On The Edge Of Sanity” är ett härligt tempo-monster och avslutande ”The Black Brigade” är en hyllning till fansen (kallade Black Brigaders) och en kraftfull avslutning på en skiva jag utan tvekan kommer att ta med mig till en öde ö.

Jag vet inte om jag vågar sätta betyg, för jag är alltid så jävla snäll. Jag fastnar i en skiva, skriver en recension, men efter ett tag så är det bara inte lika häftigt längre. Wuthering Heights ”Salt” kanske inte borde fått så högt betyg som jag gav den. Men det var så jag kände då, och om jag då skall vara konsekvent finns det just nu inget annat än

8/8

Recension: Allen – Lande ”The Showdown” & Star One ”Victims Of The Modern Age”

Bilder, Blogg, Film, Musik, Recensioner No Responses »

Nov 172010

Dessa två skivor är i stort sett den enda musik jag lyssnat på den senaste tiden.
En kort recension skulle enbart kunna säga ”Köp skivorna!”, men jag skall försöka gå in lite mer i detalj.

”The Showdown” är tredje plattan som samlar gudabenådade (Duke) Jörn Lande och Sir Russel Allen och musiken känns igen. Svenske gitarristen Magnus Karlsson (som i gruppen även traktar bas och keyboard) fortsätter på inslagen linje med otroligt lättlyssnad, pampig rock. Det är ofta nära symfoniskt, men gitarren är fortfarande i centrum och ljudbilden är fulländad.
Varje låt har sina klistriga melodier, men den låt jag kommit på mig själv att nynna på mest är ”Judgement Day”, vilken även förärats en video:

Där Allen-Lande-skivorna är trallvänliga och melodiösa är Star One istället tungt episka. Det är fortfarande melodiös hårdrock, fast med mer progressiva inslag, och känslan är helt annorlunda.
Där Magnus valt att framhäva gitarren har det Holländske musikgeniet och multiinstrumentalisten Anthony Arjen Lucassen ofta istället vävt en tät matta av synth/keyboard och bas.
Även i detta projekt framförs dock sången av inom branschen kända namn: Dan Swanö (känd från Edge of Sanity och 2000 andra band och projekt) har en förhållandevis liten roll, bredvid (igen) Sir Russel Allen (annars främst i Symphony X), Damian Wilson (från brittiska prog-metallarna Threshold) och med kvinnlig pipa, Floor Jansen (After Forever).

Den låt som satt sig mest från ”Victims…” är ”Earth That Was” för den har en otroligt kraftfull refräng (och introt luktar väldigt mycket ”Young Forever” från Jörns ”Out To Every Nation”), men Star One är låtar som hör ihop i ett albums större helhet.
Trots det uppmanar jag er ändå att lyssna på låten via klippet nedan, för detta får ni inte missa!

Mer?
Otroligt tung är också ”24 Hours”:

Audiofilen kommer säkert föredra Star One framför A-L, för den tyngre ljudväggens skull; AOR-fantasten gillar A-L bättre; 70-talsfanet väljer Star One för orglarna; 80-talisten gillar den rakare hårdrocken i A-L. Jag väljer inte bort någon av skivorna utan kommer att lyssna på båda om vartannat.

Allen – Lande ”The Showdown”

7/8

Star One ”Victims Of The Modern Age”

6,5/8

Recension: Wuthering Heights ”Salt”

Bilder, Blogg, Musik, Recensioner 1 Response »

Maj 262010

Wuthering Heights - Salt

Efter att jag skrivit av mig ”Time to be King” och ”Reptilian” så blev ”Salt” helt plötsligt mycket bättre.
Jag tyckte att den verkade lite oinspirerad och platt jämfört med ”Far From the Madding World” som kom 2004 (tack, CD-specialisten som spelade det albumet när jag var där och hälsade på för sex år sedan) och 2006 års ”The Shadow Cabinet”.
Men så var inte fallet.

Wuthering Heights har verkligen sin egen stil: progressiv power metal med inslag av irländsk folkmusik.
Huvudmannen Erik Ravn (ja, bandet är som sagt danskt) är en otroligt kompetent låtskrivare, tillika gitarrist, bassist, keyboardist och sångare (jag vet inte hur mycket annat än gitarr han verkligen spelar, men han är listad med alla dessa roller på Metal Archives), och han har gett mig många timmars audal (kom på det ordet precis. Ni förstår vad jag menar.) njutning.

Gitarrerna får mycket plats, men är verkligen inte dominerande. Ibland dränks nästan alla andra instrument av det otroligt rytmiska slamret från batterist Morten Gade Sørensen som väl vet hur man dubbeltrampar en låt framåt.
Tillsammans med grymt riffande, en del flöjtar och svenske Nils Patrik Johanssons (känd från Astral Doors, Lion’s Share och Space Odyssey) säregna sångstil blir det aldrig tråkigt. Bara baspassagerna i långa avslutningen, ”Lost at Sea”, sticker ut som något annat än en väldigt homogen blandning av olika stilar. Basslingorna känner jag dessutom igen från annat. Hmm…

”Salt” utvecklades alltså till något så mycket bättre än vad jag initialt ville tro, och med tanke på hur mycket jag nynnat på låtarna efter senaste lyssnings-sejouren kommer den säkert hålla ganska länge.

Jag vill inte jämföra bandets album mer med varandra, eftersom framförallt ”FFtMC” betyder väldigt mycket för mig. Jag försöker istället sätta ett helt individuellt betyg, trots att det är svårt att inte tänka på vad bandet gjort tidigare.
Men just nu vill jag ge

Wuthering Heights ”Salt”

7,5/8

Om de bara inte hade överdrivit ”Lost at Sea” och kanske t.o.m. skippat ”Water of Life” helt så hade detta kunnat bli en fullpoängare.
Men ”Salt” är fortfarande en skiva väl värd att köpa.

Wuthering Heights MySpace

Recension: Keep of Kalessin ”Reptilian”

Bilder, Blogg, Musik, Recensioner 1 Response »

Maj 252010

Keep of Kalessin - Reptilian

Ja, Keep of Kalessin riskerade alltså sin karriär som band genom att ställa upp i Norges melodifestival, Melodi Grand Prix.
De fick en del spe från aktörer i genren (black metal) där man – i alla fall om det varit för tiotalet år sedan – antingen var true eller död.

Extremt, javisst. Men Norges black metal-scen har en del skandaler bakom sig och det lär krävas en hel del att göra denna sorts musik ”folklig”.

Keep of Kalessin släppte två skivor 1997 och 1999, som var allt annat än proffsiga (de lät väl i och för sig som klassisk black metal ska göra, så gillar man det får man gärna leta upp dem) och sedan var det tyst ganska länge.
Jag upptäckte bandet av en slump strax innan ”Armada” släpptes, 2006. Jag fick ett spam-mail från något/någon underground metalzine/bolag/distributör/återförsäljare som hyllade Keep of Kalessin och deras banbrytande sound. För en gångs skull följde jag länken och fick där höra ”Crown of the Kings”.

Pang, bom – en skiva till i samlingen.

Det moderna Keep of Kalessin står för otroligt stilren black metal med (faktiskt) ett ganska eget sound.
Man får väsande gitarrer, klickande bastrummor och en del körer och keyboardslingor. Blastbeats och growling. Grind och distade gitarrplock. Stundom i maxtempo (vilket självklart är häftigast), ibland i midtempo (med riktigt skönt groove) och lite mer sällan som långsamma ljudmattor med mer dominerande keyboard.

Bäst (just nu) är öppningsspåret ”Dragon Iconography” och snabba ”The Divine Land”.
Skivan innehåller ”bara” åtta låtar, men vi får ändå närmare timmen med underbart stämningsfull musik för pengarna och med tanke på kvalitén borde det inte vara några tveksamheter och du redan gillar genren.

Några smakprov finns självklart på MySpace.

Det som drar ner betyget på detta, bandets bästa släpp, är ändringen de gjort i ”The Dragontower”.
Schlagerversionen var klockren och hade passat väldigt bra i albumet. Nu ville de väl inte ha med så korta låtar utan fyllde helt sonika ut den med ett solo. Helt okej, om det inte varit för att gitarrsolot låter som om jag försökt improvisera fram det.
Det är disharmoniskt (på fel sätt), otydligt, tråkigt, platt och orytmiskt och förstör helheltsintrycket.
En anekdot är att låten faktiskt påminner lite om In Flames ”Only for the Weak”, vilken är en anti-favorit för mig.

Suck. Så nära, men ändå inte hela vägen fram.
Jag kan tänka mig att vi faktiskt kommer att få se en åtta (av tio) hos Global Domination i nästa Audio Autopsy nästa tisdag, där ”Reptilian” borde vara med. De är annars kända för att vara ganska hårda (med betygen).

Keep of Kalessin ”Reptilian”

7,5/8

Recension: Masterplan ”Time to be King”

Bilder, Blogg, Musik, Recensioner 2 Responses »

Maj 242010

Masterplan - Time to be King

Som jag sade i mitt förra inlägg, har jag sett fram emot denna skiva ett tag. För att sedan glömma av den lagom till release. Men jag kollade kommande på CDON, och lade en beställning på den när jag såg den där.

Jag drar mig till minnes att anledningen till att Jörn hoppade av efter andra skivan, kallades ”musikaliska meningsskiljaktigheter”. Så heter det alltid. I detta fallet tror jag det handlade om att Jörn vantrivdes med den trallvänliga Helloween-power metal som bandet, i alla fall till delar, stod för. Samtidigt sade gitarrist/grundare/huvudsaklige låtskrivare Roland att han älskade att höra Jörns röst till de låtarna.

Vi höll med, men Jörn hoppade av, och in kom Mike DiMeo och deltog på plattan ”MKII”. Det var inget mästerverk, men verkligen inte en dålig skiva.
Glada var vi fans därför över kunggörelsen att Jörn var tillbaka i bandet. Men även Uli Kusch, trummisen, var ju borta på skiva tre.
En trummis går väl ganska lätt att ersätta, men i detta fall var det lite svårare. Då Uli faktiskt även är en låtskrivare, och en ruskigt säker trummis. Ersättaren för honom, Mike Terrana, gör dock ett fullgott jobb och har på denna skiva en liknande spelstil som Kusch hade på bandets första två skivor.

Men vad har då hänt med musiken?
Jo, Jörn bör trivas. För nu kan jag inte låta bli att tänka på hans soloskivor och Magnus Karlssons ”Allen / Lande”-projekt.
Det är mångt mer rockigt och dystert och mindre tralligt, om man verkligen har kunnat beskylla Masterplan för att vara det.

Melodierna känns igen men detta är exceptionellt framfört och lagom tekniskt, med många stämmor mellan bas, gitarr och keyboard. Roland har t.o.m. tagit sig friheten att återanvända introriffet från ”Crawling from Hell” till ”Blue Europa”, som handlar om andra världskriget (låttext). Men det funkar otroligt bra och ljudet på ”Time to be King” är tydligt starkare än debuten från 2003.
När det passar, så vågar de även sänka tempot och med ett enkelt komp låta Jörn föra låten framåt med härliga släpande textrader.
Och på tal om självplagiat: är inte sången i introt på ”Under the Moon” väldigt likt detsamma på Jörns ”When Angel Wings Were White”?!

Det har varit mycket Jörn hittills. Men det går inte att komma ifrån att hans röst sätter en väldigt stor prägel på musiken, och är en viktig del i just Masterplans sound.

På bandets MySpace ligger just nu enbart en låt från ”Time to be King” ute, ”Far from the End of the World”, och det är en av de bättre. Men gillar du den borde du gilla hela albumet.
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Efter många vändor i lurarna kan jag inte påstå att det är bandets bästa skiva, som för mig är ”Aeronautics”, men den växer hela tiden och kommer säkert bli ännu lite bättre.

Masterplan ”Time to be King” (2010)

The Brink of Jane

Recension: The Haunted ”Unseen”

Betyg:
87%

Betygsättning

Recension: Katatonia ”Night Is The New Day”

Betyg: 8/8

Recension: Mercenary ”Metamorphosis”

8/8

Recension: Allen – Lande ”The Showdown” & Star One ”Victims Of The Modern Age”

7/8

6,5/8

Recension: Wuthering Heights ”Salt”

7,5/8

Recension: Keep of Kalessin ”Reptilian”

7,5/8

Recension: Masterplan ”Time to be King”

7/8

Mina Tweets

Nedräkning till 11.10

Delade artiklar

Sök

Arkiv

Länklista

TBoJ

Meta

Betyg: 87%

Betyg: 8/8

8/8

7/8

6,5/8

7,5/8

7,5/8

7/8

Mina Tweets

Nedräkning till 11.10

Delade artiklar

Sök

Arkiv

Länklista

TBoJ

Meta

Betyg:
87%