I söndags var det så dags.
Göteborgs stoltheter äntrade scenen efter deras hittills största turné. Spelningen i söndags i Göteborg var den sista av ca 130 stycken detta året runt om i världen.
Jag köpte min biljett redan i maj och har således väntat ganska länge på detta. Kanske för länge, för jag kände mig inte helt laddad innan jag åkte in till stan på kvällen; men det kan också berott på det faktum att det var söndag och kallt ute och en kväll i soffan hade varit alternativet.
Jag började i alla fall med en resa till Polhemsplatsen och besökte Linus och hans syrra som båda skulle med på kvällens nacksving. Lite förfest i chiliketchupland.
Vi anlände till ”anrika” Trädgårn när första förbandet, Marionette, var i full gång. Jonas och Najkliis var redan på plats och vi möttes upp vid baren för några kalla.
När Avatar (fuck James Cameron) gick på bytte vi barhäng till insidan av konserthallen.
Bra röj och trevligt mellansnack med positiv respons borde göra ungdomarna i bandet nöjda.
Fram tills slutet av Avatar hade jag träffat en del gamla kändisar. Det var kul att se Rikard och Erik B igen. Kalle var såklart på plats, med arbete att sköta, och jag fick även hälsat på min namne Lindeblad. Kärngänget, far och son Bergman var också där, liksom Magnus kompis.
Vid halv tio-tiden var det dock dags att helt koncentrera sig på musiken. Efter ett par låtar gick jag, Linus och Björkman fram till mitten och njöt.
Det var otroligt roligt att höra ”The Gallery” (låten) men framförallt ”ThereIn”, vilka, tillsammans med klassiska ”Punish My Heaven”, stod för det gamla DT.
Från ”Haven” hörde vi titelspåret och ”The Wonders At Your Feet”. Från ”Damage Done”: titelspåret och ”Monochromatic Stains”, samt som första extranummer: ”Final Resistance”.
Från de nyare skivorna hörde vi en hel del skönt brutala melodier där jag bäst gillade ”Lost To Apathy”, ”Focus Shift” och ”Shadow In Our Blood”.
Scenen hade en stor projektorduk i bakkant, vilken visade animationer i takt till låtarna. Till nämnda ”Mono…” och ”Shadow…” spelades de musikvideor som gjorts.
Onödigaste låten för kvällen var långsamma ”Iridium” som inte riktigt gick hem trots dess tyngd.
Jag saknade ”Arkhangelsk” och resten av ”Projector” men annars var det helt okej låtval för kvällen.
Och trots att bandet erkände sig själva lite slitna efter en lång turné var de fortfarande på topp och levererade återigen en superspelning. Jag har aldrig sett DT dåliga.
Kärleken mellan Göteborg och Dark Tranquillity är stark och ömsesidig.
Sämre söndag kan man ha.
Följ mig på Twitter 