Det här är underbart:

Norge är rätt bra ändå.

Igår var det dags för en andra Black Hour i min regi.
Starka och svarta var: Mattias H, Anders och Niclas (i den ordning de kom hit).

Jag hade lite problem med skivan jag ville spela.
Jag var tvungen att bränna den tre gånger innan jag fick ett ex utan hack (och var således även tvungen att lyssna igenom blandningen ordentligt tre gånger innan själva BH).
Det var lite segt att bränningen strulade (mina gamla CD-R kanske inte var helt okej), men det blev en ganska bra blandning som fick bra bemötande.

Låtlista:
1. Satariel ”Vengeance Is Hers”
2. Misteltein ”Autumns Misty Might”
3. Dark Funeral ”King Antichrist”
4. Dawn ”The Aphelion Deserts”
5. Dimmu Borgir ”Master Of Disharmony”
6. Dissection ”Night’s Blood”
7. Dragonlord ”Revelations”
8. Keep Of Kalessin ”The Divine Land”
9. Naglfar ”Of Gorgons Spawned Through Witchcraft”
10. Satyricon ”Mother North”

Speltid: 60.00

För den oinvigde: #BlackHour är 60 minuter total stillhet i kolmörker, plus en blandskiva med black metal.
Lånat från min Twitter.

Det var nästan så att solen inte hann gå ner ordentligt när vi startade skivan kl. 6.66 pm, men jag hade mörklagt så väl jag kunde.
Alla deltagare var också väldigt välklädda, i svart och åter svart. Jag hade t.o.m. på mig ett par specialbeställda, skräddarsydda, helsvarta byxor och ett par Hell(y) Hansen-sockar. Men bäst var nog ändå Mattias H, som satt med ett svart paraply.

Bilder kanske kommer vid senare tillfälle.
För stunden försöker jag bara minnas känslan av ytterligare en genomförd Black Hour (både jag och Niclas upplevde skakningar under vissa delar av spelningen), samt de grymma matcher med FC Brunlyckan och Flingost AF som vi spelade på PS2 efteråt. Plus de varv vi klarade av på Earache Extreme Metal Racing.
Efter allt detta började det bli dags för halva truppen att bege sig, men vi satte på lite Metalocalypse för att runda av det hela. Och strax gick även den siste (Niclas, som ju har längst att åka) och jag var ensam kvar i mörkret.

Tack för igår grabbar!

Japp.

Igår var jag på Sticky (Fingers, Göteborg) för att se på Nox Vorago (igen).
Deras första spelning där biljetter kunde köpas via Ticnet, vilket självklart är roligt för ett demoband.

Jag var där tidigt, som jag brukar, och fick stå och vänta tillsammans med en storebror till Noxs’/Nox’s sessionsgitarrist. Vi såg inte ut att vara black metal-fans – jag behöver klippa mig snart – och generellt är det väl inte en genre som passar superbra live, men vi ställde upp för våra vänner.
Nox var första bandet ut och gjorde bra ifrån trots den trånga scenen och det färska manskapet. Jag kan dock inte påstå att jag kände igen någon av låtarna.

Band nummer två hette Seeds in Barren Fields, som på MySpace klassificerar sig själva som ”Death Metal / Punk / Black Metal”, och jag är böjd att hålla med.
Innan detta band gick upp på scenen hade jag spenderat en stund tillsammans med en gammal facebook-kompis, Kalle Malmstedt, som för dagen var där i privat regi, och inte för någon tidnings räkning. Han tyckte att SiBF var lite åt hardcore-hållet, och det ligger lite sanning i det med. Tight och snabbt var det i alla fall och innan sista låten fick sångaren uttryckt sitt förakt mot BP och Israel och deras aktuella skandaler.

Huvudbandet för kvällen var Wolves in the Throne Room. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare och hade inte byggt upp några speciella förhoppningar inför deras spelning. Inte förrän jag började prata med Kalle och han berättade att ”de är skitbra” och tydligen väldigt speciella. Jomenvisst. Black metal är väl okej att kalla det, kom vi fram till, men det är inget sataniskt över bandet på något sätt.
Med risk för att överdriva så ”tillber” detta band tydligen naturen. Deras dekor bestod i fem smala backdrops runt scenen, med stilistiska, svart/vita djur (ett på varje). Det var, från vänster för publiken: en kanin, en uggla, en varg i mitten, en hjort och längst till höger, en häger (hehe, höger/häger) och alla flöt ihop med en dyster skogsillustration. I mitten av scengolvet låg en rotvälta och på strategiska ställen hade man tänt levande ljus.

De var bara tre i bandet, och huvudsångaren/gitarristen stod till vänster och skrek mandlarna torra. Trummisen piskade mer eller mindre konstant och satte varje slag. Till höger stod en gummitarzan och spelade gitarr. En rakad kille som nästan headbangade sina smalben. Två gitarrer och en trummis alltså, men med lite backtrack. Trots den glesa bemanningen var det dock väldigt fyllande och, förutom då det var lugna instrumentala stycken, så var det en konstant vägg av ljud som slog emot den mycket ymnigare publiken än vad förbanden levererade och fick se.
Huvudmannens högerhand gick mer eller mindre konstant under hela spelningen och jag blev till slut positivt överraskad av ett band som uppenbarligen är större än jag kände till.

Jag fick även pratat lite med Jeanette och hejat på Magnus morsa.
Hem kom jag kring midnatt, men det var trevligt att träffa lite folk mitt i veckan på detta sätt.
Dock önskar jag mig sittplats på nästa spelning jag går på.

Keep of Kalessin - Reptilian

Keep of Kalessin - Reptilian

Ja, Keep of Kalessin riskerade alltså sin karriär som band genom att ställa upp i Norges melodifestival, Melodi Grand Prix.
De fick en del spe från aktörer i genren (black metal) där man – i alla fall om det varit för tiotalet år sedan – antingen var true eller död.

Extremt, javisst. Men Norges black metal-scen har en del skandaler bakom sig och det lär krävas en hel del att göra denna sorts musik ”folklig”.

Keep of Kalessin släppte två skivor 1997 och 1999, som var allt annat än proffsiga (de lät väl i och för sig som klassisk black metal ska göra, så gillar man det får man gärna leta upp dem) och sedan var det tyst ganska länge.
Jag upptäckte bandet av en slump strax innan ”Armada” släpptes, 2006. Jag fick ett spam-mail från något/någon underground metalzine/bolag/distributör/återförsäljare som hyllade Keep of Kalessin och deras banbrytande sound. För en gångs skull följde jag länken och fick där höra ”Crown of the Kings”.

Pang, bom – en skiva till i samlingen.

Det moderna Keep of Kalessin står för otroligt stilren black metal med (faktiskt) ett ganska eget sound.
Man får väsande gitarrer, klickande bastrummor och en del körer och keyboardslingor. Blastbeats och growling. Grind och distade gitarrplock. Stundom i maxtempo (vilket självklart är häftigast), ibland i midtempo (med riktigt skönt groove) och lite mer sällan som långsamma ljudmattor med mer dominerande keyboard.

Bäst (just nu) är öppningsspåret ”Dragon Iconography” och snabba ”The Divine Land”.
Skivan innehåller ”bara” åtta låtar, men vi får ändå närmare timmen med underbart stämningsfull musik för pengarna och med tanke på kvalitén borde det inte vara några tveksamheter och du redan gillar genren.

Några smakprov finns självklart på MySpace.

Det som drar ner betyget på detta, bandets bästa släpp, är ändringen de gjort i ”The Dragontower”.
Schlagerversionen var klockren och hade passat väldigt bra i albumet. Nu ville de väl inte ha med så korta låtar utan fyllde helt sonika ut den med ett solo. Helt okej, om det inte varit för att gitarrsolot låter som om jag försökt improvisera fram det.
Det är disharmoniskt (på fel sätt), otydligt, tråkigt, platt och orytmiskt och förstör helheltsintrycket.
En anekdot är att låten faktiskt påminner lite om In Flames ”Only for the Weak”, vilken är en anti-favorit för mig.

Suck. Så nära, men ändå inte hela vägen fram.
Jag kan tänka mig att vi faktiskt kommer att få se en åtta (av tio) hos Global Domination i nästa Audio Autopsy nästa tisdag, där ”Reptilian” borde vara med. De är annars kända för att vara ganska hårda (med betygen).

Keep of Kalessin ”Reptilian”

7,5/8

Ahh, vad bra denna är.
Tänk om man kunde visa detta klipp för alla som frågar vad det är för skillnad på black och death metal!

Tack MetalSucks för tipset!

Nox Vorago hade inte speciellt mycket konkurrens av det vi hann se,
men jag och Bengt stack innan resultatet var färdigställt så jag vet inte hur det gick.

Nox Vorago 1 - 100122
Nox Vorago 1 - 100122

Men jag vet att black metal kan gå hem även bland folk som inte är vana vid det:


Från den norska schlagertävlingen i år.


© 2014 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha