I söndags var det så dags.

Göteborgs stoltheter äntrade scenen efter deras hittills största turné. Spelningen i söndags i Göteborg var den sista av ca 130 stycken detta året runt om i världen.

Jag köpte min biljett redan i maj och har således väntat ganska länge på detta. Kanske för länge, för jag kände mig inte helt laddad innan jag åkte in till stan på kvällen; men det kan också berott på det faktum att det var söndag och kallt ute och en kväll i soffan hade varit alternativet.

Jag började i alla fall med en resa till Polhemsplatsen och besökte Linus och hans syrra som båda skulle med på kvällens nacksving. Lite förfest i chiliketchupland.
Vi anlände till ”anrika” Trädgårn när första förbandet, Marionette, var i full gång. Jonas och Najkliis var redan på plats och vi möttes upp vid baren för några kalla.
När Avatar (fuck James Cameron) gick på bytte vi barhäng till insidan av konserthallen.
Bra röj och trevligt mellansnack med positiv respons borde göra ungdomarna i bandet nöjda.

Fram tills slutet av Avatar hade jag träffat en del gamla kändisar. Det var kul att se Rikard och Erik B igen. Kalle var såklart på plats, med arbete att sköta, och jag fick även hälsat på min namne Lindeblad. Kärngänget, far och son Bergman var också där, liksom Magnus kompis.

Vid halv tio-tiden var det dock dags att helt koncentrera sig på musiken. Efter ett par låtar gick jag, Linus och Björkman fram till mitten och njöt.
Det var otroligt roligt att höra ”The Gallery” (låten) men framförallt ”ThereIn”, vilka, tillsammans med klassiska ”Punish My Heaven”, stod för det gamla DT.
Från ”Haven” hörde vi titelspåret och ”The Wonders At Your Feet”. Från ”Damage Done”: titelspåret och ”Monochromatic Stains”, samt som första extranummer: ”Final Resistance”.
Från de nyare skivorna hörde vi en hel del skönt brutala melodier där jag bäst gillade ”Lost To Apathy”, ”Focus Shift” och ”Shadow In Our Blood”.

Scenen hade en stor projektorduk i bakkant, vilken visade animationer i takt till låtarna. Till nämnda ”Mono…” och ”Shadow…” spelades de musikvideor som gjorts.
Onödigaste låten för kvällen var långsamma ”Iridium” som inte riktigt gick hem trots dess tyngd.
Jag saknade ”Arkhangelsk” och resten av ”Projector” men annars var det helt okej låtval för kvällen.
Och trots att bandet erkände sig själva lite slitna efter en lång turné var de fortfarande på topp och levererade återigen en superspelning. Jag har aldrig sett DT dåliga.

Kärleken mellan Göteborg och Dark Tranquillity är stark och ömsesidig.
Sämre söndag kan man ha.

DT live

Igår startade Göteborgs Kulturkalas för året.

Jag och två starka grabbar träffades utanför Avalon för att bege oss bort mot Storans parkering, där det skulle bjudas på stand-up vid halv åtta-tiden.
Mattiasx2+Anders fick dock ingen vidare placering vid scenen då Gestapo-vakten framför oss vägrade släppa in folk från vår klunga till det fullständigt öde (nja) området framför scenen.
Det vi såg, men mest hörde var dock väldigt roligt.
Gäster på Niklas Anderssons och Robert Larssons scen var, i ordning:
Soran Ismail
Stefan Odelberg
Peter Wahlbeck
Özz Nujen, och huvudnumret (för alla goa Göteborgare i vilket fall)
Peter Apelgren.

De fyra första bjöd på en något standardiserad stand-up (inte för att jag sett så mycket, och det betyder verkligen inte att det var dåligt) med gliringar åt politiker, Stockholmare, svenskar i allmänhet och invandrare.
Özz och Soran gjorde lite narr av sina egna rötter och det är väl okej. Lite annorlunda kändes det dock när Wahlbeck gjorde narr av invandrare, men det var väldigt roligt.
Alla fyra hade otroligt bra nummer och Odelberg gjorde t.o.m. något som han kallade för stand-up-magi. Han bjöd upp en tjej på scenen för ett korttrick och hans armar blev ormar och han hostade fram kortet som hon dragit. Behöver ni en tydligare förklaring får ni be om den tidigt, innan jag glömmer bort alla detaljer.

Bäst för kvällen var dock Kung Peter.
Han hade inte en vanlig stand-up-rutin utan drog helt enkelt en massa vitsar (och förklarade de sedan på sitt charmiga sätt). En serie vitsar om en mördarsnigel, en halv special från Åbygrillen ackompanjerad av en Pucko, två startkablar (i Burberry-rockar) som alla kom in på en bar vid olika tidpunkter. Det var säkert något mer där.
Sedan var det något där poängen (som han presenterat tidigare) var att tjädern bajsat en snubbe i skägget, eller rumpan, eller om det var gröt…
Kal och Åssbon blev kvitt, och det var INTE Peter som ollade Ken Wennelholms och Göran Rudbos munstycken på Storan då, för några år sedan.

Kung Peter

Kung Peter

Har dock fått en kommentar från en, för kvällen, ej närvarande Mattias.
Han säger att det finns en kung av Göteborg, men det är inte Peter.

Annars händer det inte så mycket…

© 2011 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha