Allen - Lande 'The Showdown' Star One 'Victims Of The Modern Age'

Dessa två skivor är i stort sett den enda musik jag lyssnat på den senaste tiden.
En kort recension skulle enbart kunna säga ”Köp skivorna!”, men jag skall försöka gå in lite mer i detalj.

”The Showdown” är tredje plattan som samlar gudabenådade (Duke) Jörn Lande och Sir Russel Allen och musiken känns igen. Svenske gitarristen Magnus Karlsson (som i gruppen även traktar bas och keyboard) fortsätter på inslagen linje med otroligt lättlyssnad, pampig rock. Det är ofta nära symfoniskt, men gitarren är fortfarande i centrum och ljudbilden är fulländad.
Varje låt har sina klistriga melodier, men den låt jag kommit på mig själv att nynna på mest är ”Judgement Day”, vilken även förärats en video:

Där Allen-Lande-skivorna är trallvänliga och melodiösa är Star One istället tungt episka. Det är fortfarande melodiös hårdrock, fast med mer progressiva inslag, och känslan är helt annorlunda.
Där Magnus valt att framhäva gitarren har det Holländske musikgeniet och multiinstrumentalisten Anthony Arjen Lucassen ofta istället vävt en tät matta av synth/keyboard och bas.
Även i detta projekt framförs dock sången av inom branschen kända namn: Dan Swanö (känd från Edge of Sanity och 2000 andra band och projekt) har en förhållandevis liten roll, bredvid (igen) Sir Russel Allen (annars främst i Symphony X), Damian Wilson (från brittiska prog-metallarna Threshold) och med kvinnlig pipa, Floor Jansen (After Forever).

Den låt som satt sig mest från ”Victims…” är ”Earth That Was” för den har en otroligt kraftfull refräng (och introt luktar väldigt mycket ”Young Forever” från Jörns ”Out To Every Nation”), men Star One är låtar som hör ihop i ett albums större helhet.
Trots det uppmanar jag er ändå att lyssna på låten via klippet nedan, för detta får ni inte missa!

Mer?
Otroligt tung är också ”24 Hours”:

Audiofilen kommer säkert föredra Star One framför A-L, för den tyngre ljudväggens skull; AOR-fantasten gillar A-L bättre; 70-talsfanet väljer Star One för orglarna; 80-talisten gillar den rakare hårdrocken i A-L. Jag väljer inte bort någon av skivorna utan kommer att lyssna på båda om vartannat.

Allen – Lande ”The Showdown”

7/8

Star One ”Victims Of The Modern Age”

6,5/8

Masterplan - Time to be King

Masterplan - Time to be King

Som jag sade i mitt förra inlägg, har jag sett fram emot denna skiva ett tag. För att sedan glömma av den lagom till release. Men jag kollade kommande på CDON, och lade en beställning på den när jag såg den där.

Jag drar mig till minnes att anledningen till att Jörn hoppade av efter andra skivan, kallades ”musikaliska meningsskiljaktigheter”. Så heter det alltid. I detta fallet tror jag det handlade om att Jörn vantrivdes med den trallvänliga Helloween-power metal som bandet, i alla fall till delar, stod för. Samtidigt sade gitarrist/grundare/huvudsaklige låtskrivare Roland att han älskade att höra Jörns röst till de låtarna.

Vi höll med, men Jörn hoppade av, och in kom Mike DiMeo och deltog på plattan ”MKII”. Det var inget mästerverk, men verkligen inte en dålig skiva.
Glada var vi fans därför över kunggörelsen att Jörn var tillbaka i bandet. Men även Uli Kusch, trummisen, var ju borta på skiva tre.
En trummis går väl ganska lätt att ersätta, men i detta fall var det lite svårare. Då Uli faktiskt även är en låtskrivare, och en ruskigt säker trummis. Ersättaren för honom, Mike Terrana, gör dock ett fullgott jobb och har på denna skiva en liknande spelstil som Kusch hade på bandets första två skivor.

Men vad har då hänt med musiken?
Jo, Jörn bör trivas. För nu kan jag inte låta bli att tänka på hans soloskivor och Magnus Karlssons ”Allen / Lande”-projekt.
Det är mångt mer rockigt och dystert och mindre tralligt, om man verkligen har kunnat beskylla Masterplan för att vara det.

Melodierna känns igen men detta är exceptionellt framfört och lagom tekniskt, med många stämmor mellan bas, gitarr och keyboard. Roland har t.o.m. tagit sig friheten att återanvända introriffet från ”Crawling from Hell” till ”Blue Europa”, som handlar om andra världskriget (låttext). Men det funkar otroligt bra och ljudet på ”Time to be King” är tydligt starkare än debuten från 2003.
När det passar, så vågar de även sänka tempot och med ett enkelt komp låta Jörn föra låten framåt med härliga släpande textrader.
Och på tal om självplagiat: är inte sången i introt på ”Under the Moon” väldigt likt detsamma på Jörns ”When Angel Wings Were White”?!

Det har varit mycket Jörn hittills. Men det går inte att komma ifrån att hans röst sätter en väldigt stor prägel på musiken, och är en viktig del i just Masterplans sound.

bandets MySpace ligger just nu enbart en låt från ”Time to be King” ute, ”Far from the End of the World”, och det är en av de bättre. Men gillar du den borde du gilla hela albumet.
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Efter många vändor i lurarna kan jag inte påstå att det är bandets bästa skiva, som för mig är ”Aeronautics”, men den växer hela tiden och kommer säkert bli ännu lite bättre.

Masterplan ”Time to be King” (2010)

7/8

Jag håller på och lyssnar på mina tre senast inköpta skivor:

  • Keep of Kalessin ”Reptilian”
  • Wuthering Heights ”Salt”
  • Masterplan ”Time to be King”

Av dessa tre har jag mest längtat efter Masterplan, för att få höra Jörn Landes röst till Roland Grapows musik (synd att Uli Kusch inte kommit tillbaka också).
Den är bra och tung, men inte lika klockren som de tidigare två (om man räknar bort Mike DiMeos skiva, inte för att den är dålig men…), men jag har heller inte hunnit lyssna så mycket ännu.

Starkast för stunden är dock den norska schlager-kvartetten Keep of Kalessin och deras underbart hektiskt brutala ”Reptilian”, som kan vara deras bästa skiva hittills.
Jag tipsade om deras låt, ”The Dragontower”, när de ställde upp med den i norska Melodifestivalen (Melodi Grand Prix).
De slutade på en tredjeplats med en riktigt bra låt, som på albumet dock blivit förlängd med ett av modern tids sämsta solon.
Det drar självklart ner slutbetyget, men i sin helhet är det fortfarande ett otroligt starkt album.

Mer ingående beskrivningar och omdömen kommer nästa uge?

© 2011 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha