Arvet efter At The Gates är inte alls lika skönjbart längre, The Haunted är sig själva och inga andra.
Från första plattan har man stadigt sänkt tempot, och nya ”Unseen” är bandets softaste släpp hittills.
De flesta av riffen på denna hypade/hajpade skiva hade lätt passat in även på de första två albumen (den självbetitlade debuten, och Grammisvinnande ”Made Me Do It”), så det står klart: musikaliskt är detta batterist Per Möller Jensens skiva.
En annan viktig tonsättare är dock, bandets största profil, sångare Peter Dolving.
Jag har haft svårt för hans skrik.
När ”Made Me Do It” kom ut tyckte jag att det var helt rätt att bandet bytt sångare. Nu har jag ändrat åsikt. Peter Dolving har en känsla i rösten få andra besitter.
Han gör precis vad han vill (och säger vad han vill. Han har hamnat i smeten i flera hårda internetdiskussioner) och bryr sig inte alls om hur ”det SKA låta”. Kudos!
Tyvärr tror jag inte världen är mogen för ”Unseen”. Jag har i alla fall svårt att ta den till mig.
Ena stunden älskar jag den, ibland förstår jag den inte alls.
För det mesta har jag tyckt bäst om de rakare spåren, som ”Never Better”, ”Unseen”, ”The City” och ”Them”. Men den låt jag kommit på mig att nynna på mest är den knäppa ”The Skull”.
I grunden är det riffbaserad rock-thrash vi bjuds på och vågar man bara lyssna på ”Unseen” lär man hitta minst en låt man tycker om. För här finns det något för alla!
http://listen.grooveshark.com/#/album/Unseen/5871142?src=5
Där har ni en länk för att lyssna på albumet online. Våga!
Titta, jag testar en ny betygsättning!
Wow.
Ja, vad säger man om en skiva man lyssnat så mycket på den senaste tiden?
Jag vet inte hur (andra) skivrecensenter arbetar, men normalt är det bra att i alla fall skrivit någonting redan efter första lyssningen. Sedan köra skivan några varv till och se om ens första åsikt är kvar, eller om man tycker bättre/sämre om skivan vid det senare tillfället.
Det har jag inte gjort. Jag har istället bara lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Och älskat vad jag hört. Enligt last.fm har jag gått igenom albumet minst 15 gånger.
Jag återupptäckte Katatonia genom denna skiva, med hjälp av WeRock och en artikel om HiFi där det står att Katatonia, till låten ”Onward Into Battle”, använt ett väldigt stort antal kanaler i inspelningen. Jag blev intresserad att höra hur det lät, hittade låten på YouTube, hittade resten av albumet bland relaterade klipp och vips, så var jag såld!
”Night Is The New Day” var inte min första Katatonia-platta, men det är ett band som (likt så otroligt många andra) började som ett dödsmetallband för att sedan ändra inriktning och ingen av de skivorna jag har med bandet är direkt jämförbara. Likt Tiamat har Katatonia dragit sig åt got-hållet (har Kalle Malmstedt sagt det så…) och låter nu ganska mycket som Opeth i deras softaste stunder. Vilket inte är negativt.
Sångaren, Jonas Renkse, är otroligt röstlik Mikael Åkerfeldt (Opeth), och eftersom jag håller Åkerfeldt som en av mina favoritsångare är ej heller det något negativt utlåtande.
Men hur låten musiken då? Ja, hur ska man förklara det?
Svepande, atmosfäriska ambienter och många lugna passager; svängiga trummor; skönsång. När de distade gitarrerna tittar in är det alltid på rätt ställe, och blytungt.
Blastbeats? Growling? Nej, det kan du glömma.
Detta är inte på något sätt brutalt (till skillnad från huvudmännens sidoband: Bloodbath), utan bara vackert.
Depressivt, hela tiden rörande, men jag väljer att höra det vackra i melodierna.
Jag har fått i uppdrag av Herman att lappa ihop en lista med tio metal-skivor han borde köpa.
Nu är ”Night Is The New Day” inte ren metal, men jag kan inte låta bli att rekommendera denna skiva jag så innerligt älskar.
Bara nio titlar kvar nu…
Våga lyssna du med!
Musik har varit mitt största intresse i över tio år. Under denna tid har jag gjort många musikrelaterade listor. Jag har funderat på all-star teams inom melodisk dödsmetall, jag har listat mina favoritbasister och rangordnat Entombeds skivomslag. Jag har vid två (och en halv) tillfällen (Länk 1, Länk 2, Länk 3) presenterat vad som skulle vara topp fem-listor över mina favoritalbum, bara för att inse att det är oroligt svårt att bara nämna fem. En sak är dock säker: när Mercenary släpper nytt, då måste jag möblera om i toppen igen. Deras tre senaste alster, ”11 Dreams”, ”The Hours That Remain” och ”Architect Of Lies” är alla där uppe, och med ”Metamorphosis” fortsätter nu framgångssagan.
Inget annat band träffar mig så precist som denna danska (numera) kvartett. Trots betydande manfall (en sångare, en keyboardist och en trummis) från förra skivan låter de precis som jag hoppades, och har vant mig vid. Det är lite mer growling nu, eftersom rensångaren var en av de som gick, men René Pedersen steg fram (likt Mikkel gjorde när Kral slutade, fast tvärtom) och levererar skönsång som nära överglänser alla tidigare vokalistinsatser bandet presenterat genom åren.
Nya trummisen, Morten Løwe Sørensen, bidrar med bandets första ordentliga blastbeats och i episka ”In A River Of Madness” välkomnar jag även lite black metal in i mixen, som annars är en numera omsorgsfull kompott av (melodiös) death och thrash metal med popinfluenser.
”Metamorphosis” och första låten ”Through The Eyes Of The Devil” (vilket även är namnet på sångaren Renés blogg) börjar på vanligt vis försiktigt med lite elektroniskt plink i ungefär tio sekunder innan historiens bästa trio låtar ger mig gåshud. Nämnda ”Through The Eyes Of The Devil” tillsammans med ”The Follower” och ”In A River Of Madness” är en så fruktansvärt stark ingång på skivan att resten av låtarna bara flyger med av bara farten. ”Memoria” är otroligt stämningsfull och första riktigt softa låten, ”Velvet Lies” ger en skön andningspaus. ”In Bloodred Shades” drar sedan igång riff-verkstaden igen; ”Shades Of Grey” är lite softare, men med underskön refräng; ”On The Edge Of Sanity” är ett härligt tempo-monster och avslutande ”The Black Brigade” är en hyllning till fansen (kallade Black Brigaders) och en kraftfull avslutning på en skiva jag utan tvekan kommer att ta med mig till en öde ö.
Jag vet inte om jag vågar sätta betyg, för jag är alltid så jävla snäll. Jag fastnar i en skiva, skriver en recension, men efter ett tag så är det bara inte lika häftigt längre. Wuthering Heights ”Salt” kanske inte borde fått så högt betyg som jag gav den. Men det var så jag kände då, och om jag då skall vara konsekvent finns det just nu inget annat än
.
I söndags var det så dags.
Göteborgs stoltheter äntrade scenen efter deras hittills största turné. Spelningen i söndags i Göteborg var den sista av ca 130 stycken detta året runt om i världen.
Jag köpte min biljett redan i maj och har således väntat ganska länge på detta. Kanske för länge, för jag kände mig inte helt laddad innan jag åkte in till stan på kvällen; men det kan också berott på det faktum att det var söndag och kallt ute och en kväll i soffan hade varit alternativet.
Jag började i alla fall med en resa till Polhemsplatsen och besökte Linus och hans syrra som båda skulle med på kvällens nacksving. Lite förfest i chiliketchupland.
Vi anlände till ”anrika” Trädgårn när första förbandet, Marionette, var i full gång. Jonas och Najkliis var redan på plats och vi möttes upp vid baren för några kalla.
När Avatar (fuck James Cameron) gick på bytte vi barhäng till insidan av konserthallen.
Bra röj och trevligt mellansnack med positiv respons borde göra ungdomarna i bandet nöjda.
Fram tills slutet av Avatar hade jag träffat en del gamla kändisar. Det var kul att se Rikard och Erik B igen. Kalle var såklart på plats, med arbete att sköta, och jag fick även hälsat på min namne Lindeblad. Kärngänget, far och son Bergman var också där, liksom Magnus kompis.
Vid halv tio-tiden var det dock dags att helt koncentrera sig på musiken. Efter ett par låtar gick jag, Linus och Björkman fram till mitten och njöt.
Det var otroligt roligt att höra ”The Gallery” (låten) men framförallt ”ThereIn”, vilka, tillsammans med klassiska ”Punish My Heaven”, stod för det gamla DT.
Från ”Haven” hörde vi titelspåret och ”The Wonders At Your Feet”. Från ”Damage Done”: titelspåret och ”Monochromatic Stains”, samt som första extranummer: ”Final Resistance”.
Från de nyare skivorna hörde vi en hel del skönt brutala melodier där jag bäst gillade ”Lost To Apathy”, ”Focus Shift” och ”Shadow In Our Blood”.
Scenen hade en stor projektorduk i bakkant, vilken visade animationer i takt till låtarna. Till nämnda ”Mono…” och ”Shadow…” spelades de musikvideor som gjorts.
Onödigaste låten för kvällen var långsamma ”Iridium” som inte riktigt gick hem trots dess tyngd.
Jag saknade ”Arkhangelsk” och resten av ”Projector” men annars var det helt okej låtval för kvällen.
Och trots att bandet erkände sig själva lite slitna efter en lång turné var de fortfarande på topp och levererade återigen en superspelning. Jag har aldrig sett DT dåliga.
Kärleken mellan Göteborg och Dark Tranquillity är stark och ömsesidig.
Sämre söndag kan man ha.
Följ mig på Twitter