Wuthering Heights - Salt

Wuthering Heights - Salt

Efter att jag skrivit av mig ”Time to be King” och ”Reptilian” så blev ”Salt” helt plötsligt mycket bättre.
Jag tyckte att den verkade lite oinspirerad och platt jämfört med ”Far From the Madding World” som kom 2004 (tack, CD-specialisten som spelade det albumet när jag var där och hälsade på för sex år sedan) och 2006 års ”The Shadow Cabinet”.
Men så var inte fallet.

Wuthering Heights har verkligen sin egen stil: progressiv power metal med inslag av irländsk folkmusik.
Huvudmannen Erik Ravn (ja, bandet är som sagt danskt) är en otroligt kompetent låtskrivare, tillika gitarrist, bassist, keyboardist och sångare (jag vet inte hur mycket annat än gitarr han verkligen spelar, men han är listad med alla dessa roller på Metal Archives), och han har gett mig många timmars audal (kom på det ordet precis. Ni förstår vad jag menar.) njutning.

Gitarrerna får mycket plats, men är verkligen inte dominerande. Ibland dränks nästan alla andra instrument av det otroligt rytmiska slamret från batterist Morten Gade Sørensen som väl vet hur man dubbeltrampar en låt framåt.
Tillsammans med grymt riffande, en del flöjtar och svenske Nils Patrik Johanssons (känd från Astral Doors, Lion’s Share och Space Odyssey) säregna sångstil blir det aldrig tråkigt. Bara baspassagerna i långa avslutningen, ”Lost at Sea”, sticker ut som något annat än en väldigt homogen blandning av olika stilar. Basslingorna känner jag dessutom igen från annat. Hmm…

”Salt” utvecklades alltså till något så mycket bättre än vad jag initialt ville tro, och med tanke på hur mycket jag nynnat på låtarna efter senaste lyssnings-sejouren kommer den säkert hålla ganska länge.

Jag vill inte jämföra bandets album mer med varandra, eftersom framförallt ”FFtMC” betyder väldigt mycket för mig. Jag försöker istället sätta ett helt individuellt betyg, trots att det är svårt att inte tänka på vad bandet gjort tidigare.
Men just nu vill jag ge

Wuthering Heights ”Salt”

7,5/8

Om de bara inte hade överdrivit ”Lost at Sea” och kanske t.o.m. skippat ”Water of Life” helt så hade detta kunnat bli en fullpoängare.
Men ”Salt” är fortfarande en skiva väl värd att köpa.

Wuthering Heights MySpace

Wuthering Heights MySpace

Ahh, vad bra denna är.
Tänk om man kunde visa detta klipp för alla som frågar vad det är för skillnad på black och death metal!

Tack MetalSucks för tipset!

Masterplan - Time to be King

Masterplan - Time to be King

Som jag sade i mitt förra inlägg, har jag sett fram emot denna skiva ett tag. För att sedan glömma av den lagom till release. Men jag kollade kommande på CDON, och lade en beställning på den när jag såg den där.

Jag drar mig till minnes att anledningen till att Jörn hoppade av efter andra skivan, kallades ”musikaliska meningsskiljaktigheter”. Så heter det alltid. I detta fallet tror jag det handlade om att Jörn vantrivdes med den trallvänliga Helloween-power metal som bandet, i alla fall till delar, stod för. Samtidigt sade gitarrist/grundare/huvudsaklige låtskrivare Roland att han älskade att höra Jörns röst till de låtarna.

Vi höll med, men Jörn hoppade av, och in kom Mike DiMeo och deltog på plattan ”MKII”. Det var inget mästerverk, men verkligen inte en dålig skiva.
Glada var vi fans därför över kunggörelsen att Jörn var tillbaka i bandet. Men även Uli Kusch, trummisen, var ju borta på skiva tre.
En trummis går väl ganska lätt att ersätta, men i detta fall var det lite svårare. Då Uli faktiskt även är en låtskrivare, och en ruskigt säker trummis. Ersättaren för honom, Mike Terrana, gör dock ett fullgott jobb och har på denna skiva en liknande spelstil som Kusch hade på bandets första två skivor.

Men vad har då hänt med musiken?
Jo, Jörn bör trivas. För nu kan jag inte låta bli att tänka på hans soloskivor och Magnus Karlssons ”Allen / Lande”-projekt.
Det är mångt mer rockigt och dystert och mindre tralligt, om man verkligen har kunnat beskylla Masterplan för att vara det.

Melodierna känns igen men detta är exceptionellt framfört och lagom tekniskt, med många stämmor mellan bas, gitarr och keyboard. Roland har t.o.m. tagit sig friheten att återanvända introriffet från ”Crawling from Hell” till ”Blue Europa”, som handlar om andra världskriget (låttext). Men det funkar otroligt bra och ljudet på ”Time to be King” är tydligt starkare än debuten från 2003.
När det passar, så vågar de även sänka tempot och med ett enkelt komp låta Jörn föra låten framåt med härliga släpande textrader.
Och på tal om självplagiat: är inte sången i introt på ”Under the Moon” väldigt likt detsamma på Jörns ”When Angel Wings Were White”?!

Det har varit mycket Jörn hittills. Men det går inte att komma ifrån att hans röst sätter en väldigt stor prägel på musiken, och är en viktig del i just Masterplans sound.

bandets MySpace ligger just nu enbart en låt från ”Time to be King” ute, ”Far from the End of the World”, och det är en av de bättre. Men gillar du den borde du gilla hela albumet.
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Efter många vändor i lurarna kan jag inte påstå att det är bandets bästa skiva, som för mig är ”Aeronautics”, men den växer hela tiden och kommer säkert bli ännu lite bättre.

Masterplan ”Time to be King” (2010)

7/8

© 2011 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha