Wuthering Heights - Salt

Wuthering Heights - Salt

Efter att jag skrivit av mig ”Time to be King” och ”Reptilian” så blev ”Salt” helt plötsligt mycket bättre.
Jag tyckte att den verkade lite oinspirerad och platt jämfört med ”Far From the Madding World” som kom 2004 (tack, CD-specialisten som spelade det albumet när jag var där och hälsade på för sex år sedan) och 2006 års ”The Shadow Cabinet”.
Men så var inte fallet.

Wuthering Heights har verkligen sin egen stil: progressiv power metal med inslag av irländsk folkmusik.
Huvudmannen Erik Ravn (ja, bandet är som sagt danskt) är en otroligt kompetent låtskrivare, tillika gitarrist, bassist, keyboardist och sångare (jag vet inte hur mycket annat än gitarr han verkligen spelar, men han är listad med alla dessa roller på Metal Archives), och han har gett mig många timmars audal (kom på det ordet precis. Ni förstår vad jag menar.) njutning.

Gitarrerna får mycket plats, men är verkligen inte dominerande. Ibland dränks nästan alla andra instrument av det otroligt rytmiska slamret från batterist Morten Gade Sørensen som väl vet hur man dubbeltrampar en låt framåt.
Tillsammans med grymt riffande, en del flöjtar och svenske Nils Patrik Johanssons (känd från Astral Doors, Lion’s Share och Space Odyssey) säregna sångstil blir det aldrig tråkigt. Bara baspassagerna i långa avslutningen, ”Lost at Sea”, sticker ut som något annat än en väldigt homogen blandning av olika stilar. Basslingorna känner jag dessutom igen från annat. Hmm…

”Salt” utvecklades alltså till något så mycket bättre än vad jag initialt ville tro, och med tanke på hur mycket jag nynnat på låtarna efter senaste lyssnings-sejouren kommer den säkert hålla ganska länge.

Jag vill inte jämföra bandets album mer med varandra, eftersom framförallt ”FFtMC” betyder väldigt mycket för mig. Jag försöker istället sätta ett helt individuellt betyg, trots att det är svårt att inte tänka på vad bandet gjort tidigare.
Men just nu vill jag ge

Wuthering Heights ”Salt”

7,5/8

Om de bara inte hade överdrivit ”Lost at Sea” och kanske t.o.m. skippat ”Water of Life” helt så hade detta kunnat bli en fullpoängare.
Men ”Salt” är fortfarande en skiva väl värd att köpa.

Wuthering Heights MySpace

Wuthering Heights MySpace

Jag har en liten karriär bakom mig som musikjournalist.

www.tboj.se/rec ser ni det mesta jag gjort.
Jag skrev för en internettidning som heter Tartarean Desire och fick t.o.m. mediapass på Axefeast festival när den gick på Kåren i Göteborg.

Jag fick upptäcka många nya band genom TD, då jag hela tiden fick skivor hemskickade till mig.
Det mesta är sådant jag inte lyssnar på idag, men några band var desto mer intressanta.
Jag har även lärt känna en amerikan (med svensk koppling) efter att jag satt betyg på hans dåvarande bands demo och han skrev tillbaka för att tacka.

Jag gav även Loch Vostok ett ganska bra betyg för deras debutplatta och sångare/multiinstrumentalist Teddy Möller kommenterade: ”mer uppskriven kan man ju knappast bli”. Kanske låg ribban lite lägre förr, men det är fortfarande en bra skiva.
Nuförtiden traktar Teddy (även) basen i annars danska Wuthering Heights, vars senaste skiva, ”Salt”, snart skall äras ett omdöme här på TBoJ.se.

Vad som är roligt efter de två recensionerna jag gjort här nyligen, är att jag redan fått hemsideträffar på dem.
Folk har sökt efter ”masterplan review time to be king” och ”keep of kalessin reptilian review” och hamnat på min sida.
Hoppas dessa personer gillade recensionerna och gillar skivorna ifall de köper dem.

Lill-lördag idag!
Gör inget dumt.

Jag håller på och lyssnar på mina tre senast inköpta skivor:

  • Keep of Kalessin ”Reptilian”
  • Wuthering Heights ”Salt”
  • Masterplan ”Time to be King”

Av dessa tre har jag mest längtat efter Masterplan, för att få höra Jörn Landes röst till Roland Grapows musik (synd att Uli Kusch inte kommit tillbaka också).
Den är bra och tung, men inte lika klockren som de tidigare två (om man räknar bort Mike DiMeos skiva, inte för att den är dålig men…), men jag har heller inte hunnit lyssna så mycket ännu.

Starkast för stunden är dock den norska schlager-kvartetten Keep of Kalessin och deras underbart hektiskt brutala ”Reptilian”, som kan vara deras bästa skiva hittills.
Jag tipsade om deras låt, ”The Dragontower”, när de ställde upp med den i norska Melodifestivalen (Melodi Grand Prix).
De slutade på en tredjeplats med en riktigt bra låt, som på albumet dock blivit förlängd med ett av modern tids sämsta solon.
Det drar självklart ner slutbetyget, men i sin helhet är det fortfarande ett otroligt starkt album.

Mer ingående beskrivningar och omdömen kommer nästa uge?

© 2011 The Brink of Jane Suffusion theme by Sayontan Sinha