Japp.
Igår var jag på Sticky (Fingers, Göteborg) för att se på Nox Vorago (igen).
Deras första spelning där biljetter kunde köpas via Ticnet, vilket självklart är roligt för ett demoband.
Jag var där tidigt, som jag brukar, och fick stå och vänta tillsammans med en storebror till Noxs’/Nox’s sessionsgitarrist. Vi såg inte ut att vara black metal-fans – jag behöver klippa mig snart – och generellt är det väl inte en genre som passar superbra live, men vi ställde upp för våra vänner.
Nox var första bandet ut och gjorde bra ifrån trots den trånga scenen och det färska manskapet. Jag kan dock inte påstå att jag kände igen någon av låtarna.
Band nummer två hette Seeds in Barren Fields, som på MySpace klassificerar sig själva som ”Death Metal / Punk / Black Metal”, och jag är böjd att hålla med.
Innan detta band gick upp på scenen hade jag spenderat en stund tillsammans med en gammal facebook-kompis, Kalle Malmstedt, som för dagen var där i privat regi, och inte för någon tidnings räkning. Han tyckte att SiBF var lite åt hardcore-hållet, och det ligger lite sanning i det med. Tight och snabbt var det i alla fall och innan sista låten fick sångaren uttryckt sitt förakt mot BP och Israel och deras aktuella skandaler.
Huvudbandet för kvällen var Wolves in the Throne Room. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare och hade inte byggt upp några speciella förhoppningar inför deras spelning. Inte förrän jag började prata med Kalle och han berättade att ”de är skitbra” och tydligen väldigt speciella. Jomenvisst. Black metal är väl okej att kalla det, kom vi fram till, men det är inget sataniskt över bandet på något sätt.
Med risk för att överdriva så ”tillber” detta band tydligen naturen. Deras dekor bestod i fem smala backdrops runt scenen, med stilistiska, svart/vita djur (ett på varje). Det var, från vänster för publiken: en kanin, en uggla, en varg i mitten, en hjort och längst till höger, en häger (hehe, höger/häger) och alla flöt ihop med en dyster skogsillustration. I mitten av scengolvet låg en rotvälta och på strategiska ställen hade man tänt levande ljus.
De var bara tre i bandet, och huvudsångaren/gitarristen stod till vänster och skrek mandlarna torra. Trummisen piskade mer eller mindre konstant och satte varje slag. Till höger stod en gummitarzan och spelade gitarr. En rakad kille som nästan headbangade sina smalben. Två gitarrer och en trummis alltså, men med lite backtrack. Trots den glesa bemanningen var det dock väldigt fyllande och, förutom då det var lugna instrumentala stycken, så var det en konstant vägg av ljud som slog emot den mycket ymnigare publiken än vad förbanden levererade och fick se.
Huvudmannens högerhand gick mer eller mindre konstant under hela spelningen och jag blev till slut positivt överraskad av ett band som uppenbarligen är större än jag kände till.
Jag fick även pratat lite med Jeanette och hejat på Magnus morsa.
Hem kom jag kring midnatt, men det var trevligt att träffa lite folk mitt i veckan på detta sätt.
Dock önskar jag mig sittplats på nästa spelning jag går på.

Följ mig på Twitter 